Recension - Blu-ray/DVD

Cameron Crowe gör precis som kollegorna Steven Soderberg och Ang Lee independentfilm i storformat, på sätt att de lyckas använda de bästa medlen från Hollywood samtidigt som deras individuella stil och berättarteknik är intakt. Stor budget och stora skådespelare blir inte alltid lika med stor film, men i detta fall blir det riktigt bra. Det kan dock tyckas något märkligt att göra en remake på en bara fem år gammal film (Abre los ojos 1997), men det är viktigt att tillägga att detta är inte bara en amerikansk översättning av en utländsk film, såsom stolpskott som ”Kodnamn Nina” och liknande.

Stämningen i filmen infinner sig direkt i anslaget då huvudpersonen ger ut på väg mot sitt jobb. Det blir en oehört mäktig effekt när han på Time Square upptäcker att där inte finns en levande själ. En av Radioheads mer suggestiva låtar spelas när Tom Cruise springer längs vägen, som i vanliga fall är en av världens mest befolkade, i förtvivlan över insikten att han är fullständigt ensam. Han vaknar sedan upp av den något bisarra väckarklockan som säger ”Open your eyes, open your eyes”. I denna inledning ligger grunden för vad hela filmen bygger på; ensamhet, drömmar, insikt och musik. Har man sett någon av Crowes tidigare filmer (Singles, Jerry Maguire, Almost Famous) känner man ganska snabbt igen sig på grund av sättet Crowe använder sig av redan existerande musik som berättarteknik.

Cruise spelar den rike överklass sonen David Aemes som ärvt ett tidningsimperium av sin far, och har enligt hans vänner allt man kan önska sig. Cameron Diaz spelar hans vän som enligt den svenska översättningen han ibland ”sover med”. Naturligtvis gör de mer än sover, och när David en dag möter sin stora kärlek i form av Penelope Cruz (som förövrigt spelade samma roll i originalfilmen), får Diaz nog varpå hon krashar sin bil inklusive David från en bro. Diaz dör och David blir vanskapt för livet.

Filmen utspelar sig nu som tillbakablickar när Cruise sitter häktad för mord genom att han för sin psykolog berättar vad han varit med om. Fantastiskt nog spelas denne psykolog riktigt bra av Kurt Russell. David plågas av hemska mardrömmar och efter ett tag vet man inte vad som är dröm eller verklighet. I likhet med The Matrix uppmanas man att ifrågasätta vad som egentligen är verkligt och vad den sanna lyckan egentligen är. Är lycka enbart det man upplever som lycka eller måste den vara verklig. Filmens drivkraft ligger i att man hela tiden undrar vad det är som egentligen har hänt, och just som man tror att man greppat det hela händer något som omkullkastar ens tidigare slutsatser. Slutet är förvisso relativt öppet, men publiken får ändå en mycket pedagogisk och övertydlig förklaring till hela förloppet. Fast om man å andra sidan inte fått det så hade förståelsen av filmen blivit noll.

Även om kärleksaffären mellan huvudpersonerna är starkt kryddad av vackra bilder på vackra människor som gör vackra saker i vanlig Hollywoodmanér, ger den ändå ett ganska nyanserat porträtt av den förtvivlan David Aemes känner i sin situation.

Filmens både styrka och svaghet ligger i Crowes intensivt närvarande och levande bilder samt det långsamma tempot i kombination med hans speciella sätt att använda musiken. Gillar man inte musiken och tycker det är jobbigt med lågt tempo kan man nog bli lite avskräckt av denna film, men det skapar dock den sköna stämning som är genomgående i ”Vanilla Sky”. Förklaringen till det hela kan kanske kännas något långsökt, men å andra sidan köper man mycket billigare saker i andra filmer. Det filmen har byggt upp under tiden gör att även slutet blir acceptabelt, så min uppmaning är att öppna ögonen och se denna film.

Pär Linnertz