Recension - Blu-ray/DVD

1971 är USA mitt uppe i Vietnamkriget och tvingar in unga män i ett inferno man knappast klarar sig helskinnad ifrån. Krig handlar om att bryta ned personers individualitet och forma dem till stridmaskiner som utan tvivel kastar sig fram i terrängen trots ihärdig beskjutning. Vad händer när någon vägrar att släppa tiget om sin integritet? hamnar i ett kompani som under ett par veckor ska tränas för att därefter skickas till Tigerland, den sista amerikanska utposten före Vietnam.

I gruppen befinner sig Bozz, en minst sagt rebellisk ung man som gladeligen djävlas med sina befäl. Tack vare hans kunskaper om kryphål hur man slipper militären, lyckas han få ut de av mannarna som undslippa kriget och dess fasor. Armén förfasas över detta, men kastar inte ut honom i hopp om att forma denne talangfulle man till en riktig krigare.

Krigsfilmer brukar generellt sett skildra själv kriget, inte denna. Filmen börjar i samband med inkallningen och slutar innan soldaterna skickats till Vietnam. Det enda som skildras är utbildningen och den psykiska terror de nyrekryterade får uppleva. Stanley Kubrick's "Full Metal Jacket" är den film som därför ligger närmast till hans när det gäller jämförelse.

I "Tigerland" finns inte särskilt mycket till handling, men klarar sig trots det en bit tack vare välskrivna dialoger. Skådespelarna är tidigare okända och man får därigenom känslan att de är nyrekryter i stället för "titta, Tom Hanks skjuter på tyskar!". De lyckas bra i sina roller och Colin Farrel som spelar Bozz visar sina talanger redan här.

Betydligt mer rutinerad är regissören Joel Schumacher. Han har knappast gjort sig känd för bra filmer, tvärtom. I hans meritlista finns bland annat de katastrofala "Batman Forever" och "Batman & Robin" som gav Tim Burtons lyckade föregångare en bitter eftersmak. Han har lyckats få stora skådespelare i ytliga filmer, men gör här en total kovändning. Han har fått händerna på ett helt OK manus och talangfulla skådespelare och vad händer? Han förstör allt. Igen.

Det verkar som om han genom "Tigerland" gör ett desperat försök att profilera sig som en "seriös" regissör, inte bara genom ett lite tyngre och mer jordnära tema än tidigare, utan att dessutom använda sig av Dogma-tekniken som Lars von Trier dessvärre kom på.

Kameran är skakigt handburen och fotot är grynigt. Det känns formmässigt som en dokumentärfilm om armén, vilket säkert var Schumachers avsikt. Men jag reagerar mer på att uppleva en film än av att se en, vilket är den enda känslan som "Tigerland" får fram hos mig.

Bortsett från huvudvärken och illamåendet alltså, de två känslor alla Dogma-filmer framkallar. En hoppig, skakig kamera under 90-120 minuter gör det och det är väl ändå inte sånt som regissörer vill förmedla i sina filmer?

Det som ändå stör mig mest av allt är att av de resurser som stått till förfogande och slösats bort grövst, just beror på stilen i filmen som tydligt förhindrar Matthew Libatique att göra sitt jobb. Filmfotografen som tidigare visat visuell briljans i "Pi" och "Requiem for a Dream" begränsas i Schumacher's regi till ett arbete som vilken amatörfotograf som helst skulle kunna göra.

Med en annan regissör vid ratten hade det här säkerligen kunnat bli åtminstone bra, men nu blir det bara ännu ett magplask. Men med Schumacher's tydliga ambitioner, så har han i alla fall rätt sikte manusmässigt. Hoppas att hans regiarbete blir därefter i framtiden.

Nikita Averin Kronlund