Recension - Bio

“Spiral: From the Book of Saw” skulle lika gärna kunna heta “Saw 9”. För det rör ju sig ändå om den nionde skräckfilmen med brutala dödsfällor där inlåsta stackare måste uppnå botgöring (och sällan med särskilt många intakta kroppsdelar efteråt). ”Saw 7” ljög alltså för oss med den missvisande undertiteln "The Final Chapter". 2017 kom den senaste rullen i filmserien, ”Jigsaw”. Åttan var faktiskt helt okej, som jag minns det. Jag har till och med hunnit sakna “Saw”-konceptet och välkomnar därför det nya kapitlet, eller spinoffen.

I ”Spiral” spelar Chris Rock snuten Zeke som tillsammans med sin nya partner jagar en sadistisk seriemördarcopycat som härmar Jigsaws gamla hantverk. En viktig detalj i sammanhanget är att enbart korrupta poliser hamnar i fällorna av någon anledning. Och filmserien får plötsligt en ny maskot - en ful liten grismarionettdocka.

Undertecknad är av den bestämda åsikten att den allra första “Saw” från 2004 är ett mästerverk i sin genre. Den är där uppe i toppskiktet bland moderna seriemördarklassiker som “Seven” och “När lammen tystnar”. Och nian kan inte leva upp till det arvet.

Varför? Först och främst saknar man den ruggige pusselbitsmördaren John Kramer (Tobin Bell) och hans unika motiv. Det här är första rullen i hela följetongen utan honom i någon flashback. Det känns tomt. Det funkar liksom inte att slänga in en ny mördare utan karisma och hoppas på det bästa. Det andra oförlåtliga misstaget är att gärningsmannens (eller kvinnans) identitet är sjukt förutsägbar, tyvärr. Även om bonustwisten i slutet är ganska smart med sina trådar.

Filmen blir aldrig usel, men lyfter heller inte med sin bristande polislogik. Jag vill gilla det här kapitlet mer än så här. Men det mediokra manuset håller inte och tillför inget direkt nytt. En tvåa i betyg är något av en sågning. Chris Rocks roliga pladder livar åtminstone upp ”Spiral” en smula. Men det räcker inte för att motivera en omtittning.

Johan Karlsson