Recension - Blu-ray/DVD

Konstnären Henri de Toulouse-Lautrec sitter kväll efter kväll på den ökända nattklubben Moulin Rouge i Paris. Där dränker han sina sorger och klottrar på bordsdukarna. I hopp om att få pengar till mer absint erbjuder han sig att göra en affisch för nattklubben. Affischen, "La Goulue", får mycket uppmärksamhet och drar mängder med folk till nattklubben, på gott och ont. Trots succén med denna affisch och även med andra målningar blir Henri aldrig lycklig. Han super och förbannar sin invalidiserade kropp och beskyller den för att vara orsaken till att han aldrig finner den sanna kärleken.

”Moulin Rouge – La Goulue” av Henri de Toulouse-Lautrec 1891

Först och främst: Den här filmen har ingenting med Baz Luhrmanns färgsprakande spektakel att göra, där konstnären Toulouse-Lautrec endast hade en biroll. I John Hustons regi står den kortväxte artisten (nej, inte Prince) i centrum och det är inte enbart positivt. Det som börjar som en intressant skildring av en begåvad konstnär övergår snart till ett patetiskt vältrande i självömkan och bitterhet. ”Ingen tycker om mig, ingen förstår mig, jag är ful, buhuhu…”

Skådespelaren José Ferrer (som även spelar Henris far) spelar på ett teatraliskt sätt över något så fruktansvärt och får åtminstone mig att tycka att Toulouse-Lautrec är en hemsk liten människa som mest av allt behöver ett rejält kok stryk tillbaka in i verkligheten. Parallellt med överspelandet gör dock Ferrer en strålande fysisk insats i filmen. För att efterlikna Toulouse-Lautrecs karaktäristiska kroppsbyggnad (bägge benen bröts i ung ålder och slutade därefter växa) bar han en specialtillverkad sele för att binda upp benen bakom sig. I samtliga scener där Ferrer syns i helfigur går han på sina knän, något som enligt uppgift smärtade enormt. Det är dock effektivt så det förslår, och ett bevis på att filmmakare klarade sig fint utan CGI…

”Moulin Rouge” vann en hel drös med priser när den kom, förutom två Oscar förärades filmen också med en Golden Globe och Silverlejonet i Venedig. Tyvärr har inte tidens tand varit speciellt snäll mot filmen och den känns trots sitt magnifika foto hopplöst daterad.

Tack till Atlantic för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör