Recension - Blu-ray/DVD

Kombinationen humor och action är alltid välkommen. Speciellt när ett radarpar som Chris Tucker och Jackie Chan gör sin tredje buddy-cop-film ihop. Och jag gillar Rush Hour-rullarna. Bland det bästa i genren sedan ”Lethal Weapons” (”Dödligt vapen”) glansdagar. Också regissören Brett Ratner har gått från klarhet till klarhet med filmer som ”Red Dragon” och ”X-Men: The Last Stand”. Ville se trean redan i sommar, men den gick aldrig upp på bio i mina trakter. Så suget efter dvd-versionen var ganska stort, liksom förväntningarna.

Utgångsläget är det att den storkäftade snuten Carter (Tucker) dirigerar trafik dansandes, medan hans kampsportkompetente kollega Lee (Chan) skyddar en ambassadör, som dessvärre blir skjuten, inför en viktig skara människor, däribland Max von Sydows rollfigur. Innan han tystades var ambassadören på väg att avslöja de kriminella Triadernas hemliga lista. Lee jagar ifatt torpeden, ett bekant ansikte från hans förflutna. Skurken kommer undan. Polisduon beger sig till Paris för att följa spåret, hitta listan och oskadliggöra bovarna.

Storyn känns alltför linjär och förutsägbar. I en tredje historia hade man hoppats på något extra; förbluffning och fördjupning. Filmen lider brist på fördjupning. Varför inte någon liten barnhemsflashback i anslutning till Lee? Varför inte förbrödra det omaka paret Lee och Carter ännu mera? På ett personligare plan. Att de kivas om att den ene skjutit den andres flickvän känns lite larvigt. Händelsen i sig är osannolik nog. Polare gör inte så mot varandra. Kanske nöjer sig trean med att vara lättsam, för lättsam. Det kan förklara den franske USA-fientlige taxichauffören som på rekordtid vänder blad och blir duons actionhungrige slav. Eller det malplacerade sångnumret när polisduon tar tillfällig ton för att rädda en dam i nöd. Eller kloakdoppet i Frankrike som inte följs upp tillräckligt.

Sluttexterna förgylls i vanlig ordning av bortklippta språkgrodor, stunts och feltagningar. Mer av den varan finns som extramaterial. En konstig grej är det bortklippta alternativa slutet (där semestersugna Lee och Carter kliver ombord ett flygplan) som idiotförklaras utan att regissören förklarar varför. Störigt.

Vad kommer man att minnas av den här filmen? Den hysteriska fighten mot jätten på karateklubben, den läckra Eiffeltornsakrobatiken och Roman Polanskis osympatiskt kroppsvisiterande kommissarie. Det och Chris Tuckers rappa käft. Vår egen Max von Sydow får alldeles för lite att göra, vilket är resursslöseri. ”Rush Hour 3” är underhållande nog, men inte den krona på verket som man hade hoppats på. Det där extra lagret saknas. Bästa filmen i trilogin? ”Rush Hour 2” säger jag.

Johan Karlsson