Recension - Blu-ray/DVD
Att John Woo kan göra actionfilmer lär ingen tvivla på efter att ha sett hans tidigare filmer, såsom Face/Off och M:I 2 är båda fulladdade med otroligt välgjorda och effektiva scener. Nu återupptar Woo sitt samarbete med Nicolas Cage från Face/Off och tillsammans ger de sig in i raden av krigsfilmer, denna gång om Navajo- indianernas insats tillsammans med den amerikanska militären under andra världskriget.
För att ta ett steg närmare vinst eller ett steg längre från förlust under det andra världskriget så använder sig den amerikanska militären sig av Navajo- indianer och deras språk som kod för att förmedla med varandra, detta för att deras förra kod blivit knäckt och denna gång måste koden vara så svår att motståndarna inte lycka knäcka den. Dem två duktigaste Navajo- indianerna och också nära vännerna Ben Yahzee och Charles Whitehorse kommer ut på fälten och mitt upp i kriget tillsammans med två livvakter vid sin sida.
De två livvakterna är Joe Enders (Nicolas Cage) och ”Oxen" Henderson (Christian Slater). Joe Enders är en ärrad man både fysiskt och psykiskt men efter lite hjälp och fusk får han äntligen som han vill, att komma ut och kriga mot japanerna igen. Han blir tilldelad ett uppdrag som han inte direkt hade räknat med, men uppdraget är väldigt viktigt, att skydda koden till varje pris. Han blir alltså livvakt åt Ben och enligt order så är koden det viktigaste och den får absolut inte hamna i motståndarnas händer, en kod viktigare än bärarens liv.
Man kan se Windtalkers som en hyllning till alla Navajo- indianer som hade en avgörande del till att amerikanarna vann det andra världskriget. Men man kan tycka att de hade vart värda en bättre hyllning än denna.
John Woo kan visserligen sitt hantverk och actionscenerna är extremt välgjorda och filmen är mycket snygg rakt igenom, men problemet ligger på manuset. Det är opersonligt värre, karaktärerna är vanliga stereotyper precis som vi blivit lärda enligt den amerikanska skolan. Kulturkrocken och den rasistiska sidan som uppstår när indianerna kommer till de amerikanska soldaterna känns stel och förutsägbar. Varenda karaktär känns tunna som ett höstlöv och det gör också att hela filmen blir lidande. För alla krigsscener (som är en hel del) blir bara en massa fyrverkerier och snygga kamerarörelser, man bryr sig inte om karaktärerna och händelseförloppet är föga överraskande.
Filmen har två lägen som den växlar konstant mellan under sina 2 timmar och 14 minuter, det är krigsscener som man ganska så snart bli mättat på och ett evigt sökande efter sympati. Windtalkers försöker hela tiden få oss att komma soldaterna nära så vi ska bli engagerade men utan resultat, de försöker efter varenda trick som finns, men det behövs något mer och mindre förutsägbart. Ett säkert dödstecken vi lärt oss tidigare i de amerikanska krigsfilmerna är att om en karaktär sitter och tittar på ett foto på sin familj eller lämnar över sin vigselring till en kamrat, ja då är det kört. Gissa om du kan hitta sådana scener här..? Detta sympatisökeri blir bara löjligt och karaktärerna blir aldrig levande.
Skådespelarna gör vad de kan med ett sådant dåligt manus som det faktiskt är och John Woo tar i lika mycket som vanligt för att göra actionbiten rättvisa (han har tydligt varit inspirerad av Spielberg och hans underbara inledningsscen i ”Rädda menige Ryan” men den är svår att överträffa och här försöker Woo med det i nästan varenda krigsscen vilket bara blir tjatigt).
Nicolas Cage och John Woo lyckas faktiskt inget vidare i denna film som faktiskt hade resurserna för att kunnat ha lyckats, om det nu inte varit för det svaga manuset som tyvärr förstör alldeles för mycket.
Kommentarer