Recension - Blu-ray/DVD

Just nu formligen överdoseras vi med filmer baserade på serietidningar. ”Daredevil” och ”X2: X-Men United” har redan dundrat in på biodukarna här. Senare i år kommer ”The League of Extraordinary Gentlemen” och inom en inte alltför avlägsen framtid hägrar dussinvis med nya franchiser, uppföljare och spin-offer som har sina rötter i seriernas värld. Och mitt i denna flodvåg som ”Spider-Man” säkerligen hjälpte till att generera, dyker en grön, arg jätte upp.

Men denna gång gestaltas inte The Hulk av en grönmålad skådespelare, utan huvudpersonen består i stället av den nyaste trenden i drömfabriken – datorkraft. En temperamentsfull, steroiduppumpad kusin till Shrek med andra ord.

Vi möter Bruce Kensler, en forskare i 30-årsåldern med enorma problem med att hålla relationer levande, eftersom han har svårt för att visa känslor. Han lider dessutom av mardrömmar som han tror är relaterade till förlusten av sina föräldrar när han var så liten, att han bara har fragmentariska minnen kvar av dem.
Vid en olycka i labbet, då han utsätts för en strålningsgrad som borde ha resulterat i hans död, är han förvånansvärt helskinnad på ytan. Det ingen vet, är att något väckts inom Bruce. Något furiöst, okontrollerbart som, i fall det skulle dyka upp till ytan, skulle bemötas som ett hot – The Hulk är förlöst.

Att just Ang Lee fick regijobbet var något jag utläste som ett positivt tecken. Han må ha större meritlista inom dramagenren, men det är bara att se vilka positiva resultat Sam Raimi, Tim Burton och Bryan Singer lyckades få med sina respektive serietidningsfilmer, trots att ingen av dem förknippades med action när de fick dem gjorda.
I stället för att bara mata på med action för hela slanten, lyckades de kombinera hisnande actionscener med sådana som gav mer för hjärta och hjärna. Lee uppnår just dessa motpoler, men på ett lite annorlunda sätt.

Första halvan består av en omsorgsfullt och visuellt intressant berättad historia om Bruce, forskaren med trassligt själsliv. Men ju närmare mitten vi kommer, desto mer börjar filmen övergå till fas två – halvan som består av Hulken, specialeffekten vars favorithobby är att agera Godzilla: slå sönder allt i sin väg, reta upp militären och krossa deras fordon på allehanda vis.

Det är lite som att se två helt olika filmer i såväl tonläge, skeenden och kvalité. Det är lite som Lee’s förra film ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”, där actionsekvenserna slog mig med häpnad, men stickspåret i mitten, då vi fick en repetitiv och tråkig kärlekshistoria, tyckte jag var helt överflödigt. Men här är rollerna omvända.

Alla actionsekvenser är, ärligt talat, tråkiga uppvisningar i teknik – att Hulk är i princip odödlig gör att spänningen per automatik sjunker till noll och jag sitter och väntar in att denna radda av actionscener utan innehåll ska ta slut. Och denna innehållslöshet har dragits ut till en speltid som klockar in på upp emot 2½ timmar!

Hade man bara fortsatt på samma spår man började, hade det här kunnat vara något som förmodligen hade kunnat placeras bland de bättre filmerna för året, men i stället blev det bara något av det mest obalanserade jag upplevt sedan just ”Crouching Tiger...”. Men utan en sorti som ger mersmak.

Nikita Averin Kronlund