Recension - Blu-ray/DVD

Den före detta rodeostjärnan Mike Milo är numer en grinig gammal gubbe som inte har mycket för sig. En dag blir han uppsökt av en gammal vän och före detta chef som vill be honom om en tjänst. Han berättar om sin son Rafael som han fick med en mexikansk kvinna efter ett one-night stand för 13 år sedan. Han har inte haft någon vidare kontakt med sonen sedan dess, men har nu hört att han far illa i Mexiko. Då han har problem med rättvisan där nere kan han inte hämta sonen själv och ber därför Mike att köra till Mexiko för att leta upp sonen och hämta hem honom till Texas.

Aningen motvilligt går Mike med på det hela och kör sin gamla pickup över gränsen. Han hittar grabben och påbörjar resan hem. Oväntade saker händer dock, och resan hem blir rejält försenad. Under tiden får Mike och Rafael försöka få tiden att gå i en liten sömnig by i Mexiko, samtidigt som de måste gömma sig från mamman, som inte alls vill släppa ifrån sig sonen.

“Cry Macho” är baserad på en bok med samma namn. Jag har inte läst den och kan inte kommentera huruvida filmen har ändrat något signifikant, men jag hoppas att den är mer intressant än filmen.

Det börjar rätt bra, med fina bilder över galopperande hästar och en skön countrylåt. Vi får sedan se Clint Eastwood själv i sin pickup och första tanken är om han verkligen borde framföra fordon i sin ålder. Herregud, karln är över 90 och nu börjar det verkligen synas. Sedan får vi träffa hans chef, som spelas av gamle countrystjärnan Dwight Yoakam. Ett pluspoäng till i min bok.

Faktum är att jag är väldigt positivt inställd till filmen ända fram tills unge Rafael, eller Rafo, introduceras. Herrejävlar vilken dikeskörning! Jag vet inte om skådespelaren verkligen är så usel, eller om han regisserats till att spela på det här sättet, men det spelar egentligen ingen roll. Varje gång han försöker leverera en replik gör det ont i hela kroppen! För h-e Eastwood, hur tänkte du här? Det här är minst lika illa som den där pinsamma bebisdockan i “American Sniper”.

Tyvärr lyckas inte filmen hämta upp sig efter detta, och det hjälper inte heller att grabben är med i nästan varenda scen. Och när ens filmupplevelse pendlar mellan att vilja ge en ung kille stryk för att han är så kass och en stark oro för att den andra huvudrollsinnehavaren ska ramla och bryta lårbenshalsen sjunker underhållningsnivån till ett minimum.

Jag önskar att Clint Eastwood hade hållit sitt löfte och slutat skådespela efter “Gran Torino”.

Fredrik Liljegren, chefredaktör