Recension - Bio

1950-tal. Inledningen känns inte särskilt Indiana Jones-aktig, med en flock bilar som till en skärrad mullvads förskräckelse gasar på genom Nevadas öken till tonerna av en tidstypisk Elvis-låt. (Å andra sidan var inledningen till den andra Indy-rullen, ”Temple of Doom”, också konstig med ett oväntat musikalnummer på klubb Obi-Wan.) ”Indiana Jones och kristalldödskallens rike”, om man nu ska prova på den svenska titeln, är dock allt annat än öken. Det visar sig snart att ökenkaravanen består av ett gäng elaka ryssar som är på väg att råna Area 51 på dess dyrbarheter. Och snart är en piskasvingande Indy på jakt efter en fräsig kristalldödskalle, med ryssarna hack i häl.

Indiana Jones får en ny ung, hetlevrad sidekick – motorcykelknutten Mutt med bakåtslickat hår och stilett, som både får svinga i lianer som Tarzan och fäktas som Zorro med Cate Blanchetts ryska och kortklippta skurk. Indy räddas motvilligt av en stor orm, mobbas för sin ålder och får sparken från universitetet på grund av den rådande kommunistskräcken i USA. Det kommer mera: Kylskåpsflykten, vattenfallsdramatiken orsakad av köttätande myror och den passande Spielberg-UFO-finalen är andra exempel på spektakel som man kommer att minnas.

Ett smart drag är att filmserien går tillbaka till sina rötter. Precis som i första Indy-rullen är handlingskraftiga Marion Ravenwood Indy-brud. Den tacksamma sydamerikanska regnskogen används återigen som skattletarmiljö. Och till och med den gyllene förbundsarken från ettan skymtar förbi i en scen för fansen.

Några svagheter? Inte direkt. Absolut inte Harrison Ford som är förvånansvärt fräsch för sin ålder och svingar sin piska som vore han en lejontämjare. Emellertid kunde man varit mer sparsam med vissa andra gubbar. Kanske skalat bort halvintressanta karaktärer som Indys förrädiska krigskompis Mac som bara utropar ”Jonsey” stup i kvarten. Och John Hurts rollfigur Ox kunde man också klarat sig utan. Knäppgöken talar i tungor i minst 90 % av sin medverkan. Hade hellre sett mer av den sköna trion Indy, Marion och Mutt. Annars funkar det. Till och med specialeffekterna håller sig i schack utan att bli för dominanta.

Fyran handlar om en hängiven gammal fältarkeolog som börjar känna sig ensam när gamla vänner trillat av pinn och arbetsplatsen gett honom kalla handen. Skulle det inte sitta fint med en egen familj att falla tillbaka på? Kanske inte för en ensamvarg som Indy.

Trean (”Last Crusade”) är fortfarande bäst och mest underhållande i min mening, men fyran är likväl en pigg uppföljare som ger mersmak. En proffsig sådan. Äventyret är sannerligen tillbaka. Det är inte riktigt som förr, men nästan. Och det är ett sant nöje att än en gång få uppleva John Williams härliga Indy-signatur.

Johan Karlsson