Recension - Blu-ray/DVD

Med två så pass mörka filmer i såväl handling som stil som “The Crow" och “Dark City“ i bagaget, så borde ”Garage Days” ses som ett väldigt oväntat projekt för regissören Alex Proyas.
Men synar man hans karriär, så inser man snabbt att han skildrar något han själv har upplevt – han gräver i sitt förflutna.

Vi möter här ett talangfullt garageband som hankar sig fram i musikindustrins bottennapp i väntan på sitt genombrott. Tajmingen kunde inte ha varit värre – problemet är att Sydney’s rockscen har kort innan ändrats från vital till att vara i det närmaste utdöd.
När Freddy, sångaren i bandet, av en ren tillfällighet kommer i kontakt med Australiens Hetaste Producent, så lyckas han övertyga honom att lyssna på dem. Dock har bandet inte pengar att genomföra varken spelning eller demoskiva.

Proyas är, som sagt, tillbaka där han började. Det vill säga musikindustrin. Han startade sin karriär inom musikvideoindustrin och med ”Garage Days” gör han ett gästspel på flera sätt.
Precis enligt vad som oftast är musikvideons regel, är detta mer yta än innehåll.
Historien är med andra ord bagatellartad. Vi har sett allt förut, men för ovanlighetens skull får vi en film av detta slag utrustad med en snygg fernissa.

Manuset må vara extremt simpelt, men utförandet är desto bättre.
Bildspråket talar med en grym estetik och tydlighet nog att lyfta filmen till en högre nivå än vad manuset egentligen borde förtjäna och kunna erbjuda. Skådespelarna må kanske inte utföra något spektakulärt, men de hjälper till att skapa något häpnadsväckande – allt funkar precis som det ska och mer; ett leende på läpparna blir ens behållning.

”Garage Days” är inget som någonsin kommer förändra vare sig världen eller filmindustrin, men det ger den aldrig sken av att vilja göra heller. Filmen är kort och gott en charmig, lättuggad och -smält bagatell.
Men med tanke på just detta, ger den minst sagt hopp för Proyas kommande ”I, Robot”, som baseras på en bättre historia än denna och som med all sannolikhet kommer leverera samma slags ögongodis – om än inte mycket mer.

Nikita Averin Kronlund