Recension - Blu-ray/DVD

Teamet bakom ”Forrest Gump”, Tom Hanks och regissören Robert Zemeckis, är tillbaka med en film där det egentligen inte händer någonting, men ändå sitter man klistrad. Hanks spelar Chuck Nolan, anställd på FedEx och en vandrande metafor för det stressiga, utbrända samhället. Klockan går, tick tack tick tack. Tydligen har han inte haft tid att se ”Scream”, för då hade han inte yttrat orden: ”I´ll be right back” till sin flickvän innan han gick ombord på planet, dessutom på själva julafton. Man behöver inte vara Einstein för att haja vad som händer. Planet störtar i den kanske mest realistiska kraschningen som visats på vita duken. Och just som vi trodde att Robinson-teve var slut för den här gången, har vi sand, kokosnötter och feta människor som undan för undan utmärglas. Igen. Tur att Hanks har mer karisma än vad Linda och Mattias har tillsammans, annars kunde ”Cast Away” blivit en rejäl flopp. Många betvivlade detta projekt redan från början. Nallebjörnen Hanks i centrum av uppmärksamheten, på en öde ö, utan motspelare – i en hel film. Men han lyckades. Nallebjörnen blev öde-ö-hårding. Trots filmens längd tröttnar man inte.

Att Zemeckis kan göra film visste vi redan tidigare. Nämnda ”Forrest Gump” har väl de flesta sett och älskat, men även repertoarens andra Zemeckis-film, ”Dolt under ytan” med Michelle Pfeiffer och Harrison Ford, visar på yrkesskicklighet – om än med dragning åt Hitchcock-nekrofili i stil med Gus Van Sant. I ”Cast Away” får han under ö-scenerna Hanks att stråla. Istället för att fokusera på överlevnaden på ön, slår filmen an en mer filosofisk ton. Vad gör livet värt att leva? Ungefär. Flosklerna far och flyger, men det är klichéer som hanteras sensibelt. Över huvud taget har den sista delen av filmen kritiserats. Märkligt. I mitt tycke är det de sista tjugo minuterna som höjer ”Cast Away” till något utöver det vanliga.

Till sist måste jag nämna Oscarsgalan. Vissa vill ge pris till Hanks, andra inte. Jag kan hålla med om att hans insats kanske inte är den mest helgjutna under året, men ingen bär en hel film på sina axlar som han gör. ”Cast Away” står och faller med honom. Att sedan en del kritiker anser att viktförändring efter De Niros exempel är höjden av talang förstår jag mig inte på. Höjden av engagemang, möjligtvis, men inte talang. Om Hanks får en Oscar är åtminstone inte jag den som klagar.

Kristian Ekenberg