Recension - Blu-ray/DVD

Rick Baker är dagens namn. Med 5 Oscar® i bagaget och ett rykte som den mest kunniga make-upartisten i businessen har han jobb så det räcker och blir över. Han har medverkat i sådana filmer som ”Star Wars”, ”American Werewolf in London”, ”Gorillas in the Mist”, ”Wolf”, ”Batman Forever”, ”The Frighteners”, ”Men in Black”, ”Life” och kommande ”Planet of Apes” för att nämna några milstolpar. Tillsammans med Eddie Murphy, filmaren Dean Semler (inte helt okänd han heller) och regissören Peter Segal har han skapat en illusion som förvånar och förundrar.

Eddie Murphy spelar anarkisten Buddy Love, Professor Klump, Mamma Klump, Pappa Klump, Broder Klump, Farmor Klump och Lance Perkins. För alla roller har han en unik maskering på sig och alla karaktärer är tydligt avskilda från varandra. De är så olika att man, om man inte visste att alla spelas av Murphy, skulle tro att man har framför sig en begåvad uppsättning olika skådespelare. Men i Murphys tappning och genom movie magic spelar han många olika karaktärer i samma scen. Han klappar sig själv på ryggen och ger även en tungkyss åt sig själv som två olika karaktärer. Illusionen är perfekt och därför är det lätt hänt att man ser filmen som en effektfilm och inget annat.

Kritiken har inte varit nådig mot filmen även om man hyllat Murphys återkomst som en komiker och som skådespelare. Ingen vågar säga något illa om effekterna, men handlingen och alla sidospår i den har retat skitet ur etablerade kritiker. Chipstunn story och överdrifter som spårar ur i var och varannan scen kan anses vara olämplig i en film som riktar sig med sin vulgohumor till vuxna i första hand. Barn kan få stor behållning av gigantiska hamstrar och prutthumor, men då hamstern våldtar en rektor, då stånd får en helt ny mening och då sex är det primära humorämnet, så kan man ju undra en stund vem som ska se filmen. För vuxna är den för fabulös och för barn för grov. Då lämpar sig filmen alltså för barnsliga människor och Eders trogne är en av dem.

Även om det bär mig emot att säga något fint om denna film så måste jag erkänna att jag skrattade så tårarna sprutade ur ansiktet. Min sambo satt helt oberörd, drog inte ens på läpparna och var så neutral att jag var nära på att hämta mitt stetoskop för att kolla situationens allvar. Hon levde, men hon fann inget roligt i filmen och avlägsnade sig i god ordning. Jag fortsatte att flabba och undrade samtidigt hur enkla och billiga skämt, som filmen egentligen bjuder på kan, få en härdad kritiker att nästan falla i bitar. I slutet och i bonusmaterialet bjuds det ännu på en hel del tabbar och då blev jag tvungen att öppna en ny låda Kleenex.

Av ovanstående att döma är The Klumps en ypperlig film, men så är inte saken. Den är faktiskt ganska löjlig och helt idiotisk. Dess drivkraft är vulgaritet och de otroliga effekterna. Filmen står och faller med Eddie Murphy och hans fantastiska make-up, men som tur så håller båda genom hela filmen.

Vad ska man säga? Skitfilm som trots allt fyller sitt syfte. Den underhåller och får mig att krampa i magen i nästan två timmar = den har uppfyllt mina kriterier för en uppskattad filmkväll.

Filmen är ljud och bildmässigt en högkvalitativ produkt. Färgerna sitter där de ska och skärpan, trots att jag f.n. har en 50Hz låneTV var förvånansvärd bra. Ljudet är välseparerat och dialogen tämligen exakt.
The Klumps får följande rekommendation: En usel film som man måste se om man gillar sjuk humor, fina effekter, Eddie Murphy och vill ha en rätt hysterisk underhållningsstund. Vill du man identifiera sig med en utstött men varm figur och se hur hans kärleksliv går från hopp till katastrof, så bör man se den. Vill man se att Janet Jackson kan agera och är faktiskt riktigt söt (till skillnad från sin mera kända broder) så påbjuder The Klumps ett bra tillfälle.
För alla andra gäller totalförbud.

©Janne Ahlgren

Jan Ahlgren