Recension - Blu-ray/DVD
”Temple of Doom”, den andra Indiana Jones-filmen, utspelar sig ett år före ettan. Harrison Ford är den ende skådespelaren som återvänder från originalfilmen. Jag gillar verkligen att tvåan skiljer sig så pass mycket från ettan. Bara en sådan sak som att ”Temple of Doom” öppnar med ett musikalnummer! Oväntat och vågat. Det känns fräscht att inte få en direkt upprepning av ”Raiders” med universitetsmiljöer och nitiska nazister och en kristen artefakt.
Bortsett från prologen i Shanghai, där dr Henry ”Indiana” Jones jr blir förgiftad och stiftar bekantskap med sångerskan Willie Scott på klubben Obi-Wan, så utspelar sig ”Temple of Doom” uteslutande i hinduismens Indien. Det gör filmen mer fokuserad – att den håller sig till en exotisk miljö. Äventyret blir mindre planerat och mer spontant för vår hjälte med piskan och hatten.
Indy hamnar i en liten indisk by som drabbats av torka och svält sedan en elak sekt stulit deras heliga sten. Inte nog med det: Sekten har kidnappat bybornas barn också. Kidsen tvingas slavarbeta i en gruva för att hitta fler gudomliga stenar. Bara Indy, Willie och Short Round kan bekämpa denna ohyggliga orättvisa, så det bär av till ondskans palats där man förnekar dessa ”rykten” och äter kyld aphjärna till middag.
Ny sidekick är alltså den lilla föräldralösa grabben Short Round som i flera scener apar efter sin stora idol Indy. Feminina Willie Scott gillar lyx och flärd och är raka motsatsen till tuffa Marion Ravenwood från ettan. Scott tjuter så fort hon ser ett vilddjur i djungeln, färdas baklänges på en elefant och bryter en nagel stup i kvarten. Men det sägs ju att motsatser attraherar varandra. Willies och Indys gnabbande är underhållande och tillsammans med karatepojken utgör de någon slags dysfunktionell kärnfamilj. Skådespelarnas personkemi är uppenbar. Och Indy är oväntat bekväm i rollen som pokerspelande kompispappa.
Extra minnesvärda scener: Gummibåtshoppet från flygplanet och dramatiken på hängbron är oförglömliga scener. Gruvvagnsjakten är också sanslös och måste ha varit svårfilmad. Scenen när gnälliga Willie måste konfrontera småkryp för att rädda Indy och Short Round från att bli spetsade i en fälla.
Min kompis, som såg tvåan för första gången i år på Filmklubbens biovisning, sa att han säkert hade älskat den här filmen som tioåring. Då ska det tilläggas att han anser att tvåan är bättre än ettan. Han är något intressant på spåren. ”Temple of Doom” lyckas med konststycket att både vara den barnvänligaste Indy-filmen (Short Round kan ungarna identifiera sig med) och den mörkaste Indy-filmen (Mola Rams voodootortyr och det han gör med ett hjärta) på en och samma gång. Själv tycker jag nog att båda filmerna når upp till samma höga nivå, men på olika sätt.
Det enda jag har att klaga på, förutom att lilleputten Short Round kan sparka ner vuxna karlar, är det osannolika i att alla skurkar som skjuter mot Indy missar grovt. Varenda gång. Ack så dåliga på att sikta. När jag tänker efter var det likadant när stammen anföll Indy i djungeln i ettan. Fast det är en liten petitess som är svår att undvika om man vill se hjälten klara livhanken i en äventyrsfilm.
Steven Spielberg har sagt i intervjuer att han är minst nöjd med ”Temple of Doom” som han ser som en halv Indy-film. Nonsens. Sträck på dig Steven Spielberg! Tvåan är annorlunda på ett bra sätt. Och en av tidernas bästa uppföljare.
Kommentarer