Recension - Blu-ray/DVD
”Indiana Jones & the Last Crusade” börjar bra med en fördjupande flashback till när Indy råkade ut för ett litet äventyr i sin ungdom. Man får se hur han fick ärret på hakan. Hur han utvecklade sin ormskräck. Vilken ansträngd relation han hade till sin pappa.
Sedan återvänder vi till vuxna Indy (Harrison Ford) som jagar samma artefakt (ett kors) som unge Indy (River Phoenix) blev av med. Snart är vår hjälte indragen i ännu en storslagen skattjakt efter den heliga Graal och evigt liv. Men först måste han rädda sin gamla pappa från nazisternas klor.
Trean har den svagaste Indy-bruden – dr Elsa Schneider. Hon duger i krig, men överglänser varken kavata Marion Ravenwood från ”Raiders” och ”Crystal Skull” eller blödiga Willie Scott från ”Temple of Doom”. Schneider är egentligen den enda svaga länken i filmen. Å andra sidan banar hon vägen för mer utrymme åt Indys bokmal till pappa – professor Henry Jones senior – som envisas med att kritisera sin son och kalla honom för Junior.
Främsta anledningen till att ”Indiana Jones & the Last Crusade” är värd en femma är personkemin mellan smågnabbande Harrison Ford och Sean ”007” Connery. Fantastiskt underhållande när far och son Jones hamnar i knipa tillsammans och grälar som två småbarn i sandlådan. Fångade i nazisternas slott: ”Tror ni verkligen min son är så dum att han tar med sig dagboken hit?” Och det var precis vad Indy gjorde. Kameltokige Sallah och bortkomne Marcus förtjänar också kredd i sina komiska biroller.
Det är roligt. Det är absurt (när Indy får en särskild autograf). Det är rörande när Henry senior tror att Henry junior ramlat ner för ett stup och dött. Det är fullt ös. Actionsekvenserna är som vanligt mindblowing, särskilt pansarvagnsfajten. Och Sean Connerys paraplyscen är min absoluta favorit.
”Indiana Jones & the Last Crusade” är en film att älska. Från första bildrutan med Paramount-berget till sista bildrutan när våra hjältar rider bort mot solnedgången. Kalla det vad ni vill. Jag kallar det filmmagi.
Kommentarer