Recension - Blu-ray/DVD

"You just don´t give up, do you?"

"I can´t"

En dag, troligtvis lik just den idag med sina virvlande oktoberlöv, smittande solsken och annalkande regn börjar Homer H. Hickam skriva en bok. Han berättar om den där första kvällen 1957 när Sputnik passerade över himlen. Hur han och hans tre vänner – inspirerade av sateliten - börjar bygga sin egen raket. Inte för att åka till månen, utan bara någon annanstans. För att vinna skolans vetenskapstävling och genom den ta sig till college.

Han berättar om gruvstaden Coalwood, där han bor och som ingen lämnar utan ett fotbolls-stipendium. Han berättar om hur han och tre vänner vände upp och ner på en hel liten stads liv under något år. Att drömmar fortfarande går i uppfyllelse.

"October Sky" är förutom ett anagram av bokens titel "Rocket Boys" även baserad på den berättelsen. Joe Johnston som tidigare har gjort lovvärda, men ändå betydlig blekare "Jumanji" och "the Rocketeer" tog sig i kragen hårt den här gången och snidade till en berättelse och manus utan döda stunder, fri från transportsträckor.

Hans rollbesättning springer lätt från klarhet till klarhet. Inte en plats, ner till de minsta biroll, är sämre än välfylld. Och Chris Cooper i rollen som den envise, oförstående men godhjärtade fadern är - speciellt i scener tillsammans med Jake Gyllehaals Homer – fullständigt och subtilt förkrossande.

PUSSELBITAR : Ett mjukt Bamse-plåster på litet sår, en kopp varm choklad plus kramande mamma. THE AMERICAN DREAM. Undertecknad ser "Nyckeln till Frihet" och börjar skriva. Virvlande höstlöv. Sputnik som passerar över Jorden – med alla Coalwoods som små grå knappnålshuven – och unga, drömmande huvuden som vänder sig mot horisonten och letar efter något de inte ser men vet finns där. Liv som fortsätter mycket bättre än de började, någon annanstans. Hopp.

Jag vet inte om du förstår mig nu. Det känns som jag står i ett kretslopp med dammet från oändliga motorvägar virvlande runt mig. "October Sky" är en sån film som får folk att älska film. Samtidigt får den oss som redan har upptäckt magin i film att fortsätta framåt och inspirerar oss igen. Vi blir nykära. Det är en film som får dig att vilja springa ut på regndränkta gator och berätta för närmaste främling om den, att ringa ett gigantiskt telefonsamtal till hela världen. För den injicerar elfantdoser – överdoser – av HOPP rakt in spruckna drömmar och uppgivna liv. Och vad som än händer, vad andra må säga, så hävdar jag fortfarande att det är filmers allra vackraste egenskap.

Henrik Edberg