Recension - Blu-ray/DVD

Nu är den då slutligen här - sommarens största blockbuster och världens genom tiderna dyraste film. Inga slantar har sparats på skildringen av den historiska attacken som tvingade in USA i andra världkriget 1941. Med en total budget som sträcker sig över 150 miljoner dollar så förväntar sig alla inblandade självfallet en massiv succé.
Är det någon man ska anlita för sådana mål så är det megaproducenten Jerry Bruckheimer och hans favoritregissör Michael Bay. Dessa två herrar har tillsammans garanterat flera stora spektakulära sommarhits de senaste åren (The rock, Armageddon, Bad boys) och lägger här ner stor möda till att försöka återskapa en storslagen film av gammalt klassiskt episkt Hollywood-snitt. Här ska minsann finnas något för alla !

Om du inte är bekant med handlingen så kretsar den kring två barndomsvänners karriär i det amerikanska flygvapnet. De två helylle-killarna (Ben Affleck och Josh Hartnett) blir sedan kära i samma kvinna (Kate Beckinsdale) och formar ett triangeldrama som når sin dramatiska höjdpunkt under attacken mot militärbasen i Pearl Harbor där de alla finns närvarande. Scenen är alltså satt för en laddad historia om krig och olycklig kärlek.

Men är då en av sommarens mest väntade filmer egentligen bra ? Ja, den är väl sådär... Mycket ligger i hur mottaglig du är för filmmakarnas knep att ta till dig hela historien.
Manuset vågar ta en stund för att starta upp berättelsen och Affleck hinner faktiskt vara överraskande smårolig med sina inledande fumligheter. Ingenting i historien känns väl annars särskilt originellt då mycket likheter finns i både historien och dess enkla berättarknep från många andra filmer, speciellt inom genren ”episk krigsfilm” som Pearl Harbor strävar efter att också få status som.
Bland det mesta intressanta är faktiskt bilderna på den Japanska sidans förberedelser till attacken. När vi lämnar kärlekshistorien och istället uppmärksammar den andra sidans planering och diskussioner så blir det mer intressant än vem-ska-ta-vem scenariot mellan Affleck/Hartnett/Beckinsdale. Denna sida ger en välbehövlig annan vinkel till historien även om den kanske inte visar upp Japans agerande fullt historiskt korrekt.

En fundamentalt viktig detalj i en sådan här dramatisk historia tycker jag är att man ska engageras och bry sig om karaktärerna. Tyvärr gör jag inte det här. Trots alla ihärdiga försök så kommer jag på mig själv att egentligen inte bry mig om hur det faktiskt ska gå för dem - synd. Kameran smeker de tre huvudkaraktärerna som smör men de visas mest upp till att likna poserande modeller i en tandkrämsreklam. Det blir överhuvudtaget för mycket av alla softade och mjuka bilder, visst är det tveklöst snyggt men det blir ibland ändå för mycket.

Alla skådespelare gör sitt jobb och man vill inte klaga för hårt på Affleck som ser bra ut som en leading man men inte känns lika trovärdig med sitt grinande och gråtande.
Synd att den annars mycket kompetenta Cuba Gooding Jr slarvas bort i en underskriven roll. Han känns mest inlagd för att man ”ska ha” en icke-vit karaktär för att ge en politiskt korrekt stämpel till produktionen. Löjligt men inget ovanligt för amerikansk film av den här typen.

I en film som behandlar en av de största och mest berömda slagen i krigshistorien så kräver publiken realistiska krigsscener och det kan lyckligtvis Pearl Harbor leverera. Actionscenerna är massiva och snabba - överallt vimlar det av flygplan och livsfara. Det är full fart och känns som om vi får se och höra ungefär 1000 explosioner bränna av när kameran följer efter bomber och torpeder både i luften och vattnet.
Actionsekvenser av den här storleken genererar ofta många dataanimeringar och så även här. Dock är de av mycket god kvalité och stör inte helhetsintrycket då hastigheten är hög och man sällan hinner stanna upp för att andas ett par sekunder.
Duon Bruckheimer och Bay frossar som vanligt i sina favoritdetaljer– softast möjliga ljussättning, extremt väder och vind, slowmotion och glidande kameraåkningar med överanvänd musik till flaggviftande söta barn. Har ni sett deras tidigare alster så kommer ni definitivt känna igen er.

Halvvägs in i filmen så inträffar attacken mot Pearl Harbor vilket självfallet är hela berättelsens centrala händelse. När anfallet är över så kvarstår nästan en timme av speltiden och här uppstår några problem kring hur allt ska fortfölja. Vi får ta del av det enorma efterarbetet med att reparera katastrofen och omhändertagandet av alla skadade och döda vilket är intressant.
Men ändå så sjunker filmen en aning, det blir värre då de avslutande 30 minutrarna sedan dyker kraftigt. Här presenteras vi med ytterligare en historia om hur USA ska slå tillbaka med en hämndattack mot Japan. Allt byggs upp med stor dramatik till ett ett rejält klimax. Snart börjar däremot publiken skruva på sig när vi istället får en tråkig och ointressant avslutning som mest känns som ett –”jaha” ?

Sammanfattningsvis är Pearl Harbor sevärd och någonting du gärna kan besöka biografen för. Men med sina svagheter ger den ett slutbetyget som blir bra men utan ett bestående minne.

Carl Knutas