Apornas Planet

  • Svensk titel: Apornas Planet
  • Originaltitel: Planet of the Apes
  • Speltid (min): 119
  • Release (Bio): 2001-08-01
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-08-19
  • IMDb: Apornas Planet

Recension - Blu-ray/DVD

Det var några år sedan man såg orginalet. Det var danska TV2 och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag kände till filmen och jag kom ihåg att jag sett tv-serien som TV3 visade på helgförmiddagarna under en tid när jag gick i mellanstadiet. Utöver detta var jag nollställd inför vad jag skulle se. När de två timmarna var över hade jag svårt att smälta vad jag sett. En science-fiction med talande apor och stumma människor, allt i konstant dagsljus? Men det var inte detta som fick mig att älska filmen (inte heller Charleton Hestons insats) utan faktumet att man fått det hela att fungera. Inte för en sekund kändes det som en tecknad kortfilm presenterad av Björne i sitt magasin. Det var då det. Nu är det... nu. Trettio år senare och med en massa teknisk utveckling därtill.

I den nya "upphottade" versionen har man gudskelov inte gjort aporna datorgenererade eller artificiella på något annat sätt. Istället har man lagt möda (och antagligen sparat pengar) på att anlita skådespelare och sminkat dem ypperligt, precis som i orginalet. Problemet är bara att man gjort de för människoliknande men samtidigt för apliknande. Medan människorna som förekommer i filmen, i synnerhet Mark Wahberg, är allt annat än mänskliga. De går omkring som robotar utan vare sig känslor eller andra drag vi tar för givna hos en av våra egna.

Filmen börjar bra, nästan som en perfekt hybrid mellan versionen från sextioåtta och Alien. Här finns ett forskarlag som tränat sina apor att styra rymdkapslar själva och vi får en kort glimt av Wahlbergs liv på jorden. Sen tar filmen en dålig sväng och hamnar fel när en apa under ett rekogniseringsuppdrag försvinner i elektrisk storm. Leo Davidson (Wahlberg) ger sig efter honom endast för att själv försvinna och kraschlanda på en okänd planet. Omgående blir han, tillsammans med en grupp andra människor, tillfångatagen av de bestialiska aporna. Resten kan man räkna ut med röven och en kritbit - Han rymmer och blir därmed jagad.

Problemet med denna film är inte att man ändrat lite grann på handlingen och grundförutsättningarna. Utan problemet ligger i att Tim Burtons ande är nästan som bortblåst. Små fragment kan skönjas i vissa tältkonstuktioner och andra delar som har med scenografin att göra men det är också allt. Hade Burton varit med mer under planeringsstadiet hade det säkert blivit bättre men nu får vi dras med ett trist manus som är överfyllt med s.k. hyllningar till orginalet. Bl.a. yttras minst två repliker som blivit synonyma med klassikerna, karaktärsnamn dyker upp igen och två skådespelare som var med då är med nu igen. Det blir lite löjligt i längden. Självklart finns det många andra fel, för många att jag ska kunna ta upp dem här. Värt att nämnas är att ingen av humorn fungerar (vad den nu skulle där och göra) och att Mark Wahlberg spelar tämligen oinspirerat och inte verkar särskilt imponerad av talande apor stora som han själv.

Räddningen är förstås Tim Roth som är härligt endimensionell i sin skurkroll. Okej, nu ska inte hela äran gå till honom, förtexterna och öppningsscenerna är faktiskt väldigt bra och filmen är bara lite långtråkig i mitten annars flyter det på rätt fint. Men den där omtalade slutscenen (som jag inte tänker avslöja) är fruktansvärt löjlig och ogenomtänkt.

Apornas Planet blev inte, som man hoppats, den här sommarens räddning. Så stafettpinnen överlämnas nu till Jurassic Park 3, hoppas bara den går i mål annars tror jag vi kan ge upp det här med att det fortfarande går att göra bra sommarstorfilmer. I alla fall tills filmbolagen inser att det fortfarande krävs tre saker för en välfungerande film, ett bra manus, ett bra manus och ett bra manus. Apornas Planet saknar alla tre.

Andreas Olofsson

Kommentarer