Recension - Blu-ray/DVD

Moodysson har sagt att det måste vara lättare att följa upp en film som Fucking Åmål än en film som Järngänget. Det är nog sant, men samtidigt måste det också kännas som en förbannelse att ha en sådan kultfilm som Fucking Åmål i ryggen. Utan att dra några övriga jämförelser, titta på Orson Welles. Han gjorde många riktigt bra filmer, men egentligen bara ett helgjutet mästerverk, debuten Citizen Kane. Han lyckades aldrig komma upp till samma nivå igen. Men vi ska inte vara orättvisa här och jämföra Welles med Moodysson. Det är ju bara hans andra film. Dessutom är Moodysson utrustad med distans och gör allt för att sänka folks kanske orimligt höga förväntningar efter Fucking Åmål. På visningen jag var på sa regissören innan filmen att "ni ska bara veta, att det här är inte världens bästa film." Och det stämmer. Progg- filmen Tillsammans är en helt annan film än mästerverket Fucking Åmål och den känns också smalare och mer "vuxen". Den är inte i nivå med debutfilmen, men är ändå en mycket bra film.

Moodysson tar oss med en på nostalgitripp. Året är 1975. Kollektiv. ABBA. Utsvängda jeans. Skägg. Krossa kapitalismen. USA är ondskan. Skådeplatsen är en kollektiv. Där hamnar Elisabeth med sina två barn efter att hennes man slagit henne. På kollektivet bor Lenas bror, Göran med massa andra, och han ordnar så att de kan bo där. Barnen tycker det är pest. Trångt, ingen tv och inget kött på matbordet. Lena smittas av stämningen i kollektivet och genomgår en transformation och blir feminist och snudd på lesbisk. Och medlemmarna i kollektivet påverkas av henne och hennes barn och själva filmen tar upp både positiva och negativa saker om hur det är att bo många under ett och samma tak. Om det svåra, men nödvändiga i att kunna vara tillsammans. Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam är ju filmens motto och Moodysson verkar vilja ha sagt att ensamhet är det jävligaste som finns och att man måste både ge och ta bland andra för att bli en bättre människa.

Moodysson strävade efter att göra en universell film som lika gärna kunde ha utspelats i modern tid, där just teman som kärlek, solidaritet, ensamhet och mod utgör hörnstenar. Och precis som i Fucking Åmål går han sin egen väg och regisserar mer med hjärtat än med hjärnan. Det är brokigt, dråpligt, humoristiskt och fullt med stora svängar och gester. Tänkte ibland på italienska filmer signerade Fellini och Ettore Scola. Men skillnaden mellan Fucking Åmål och Tillsammans är att där debutfilmen slog hårt och kändes klockren, så spretar Tillsammans lite väl mycket och en del spår försvinner och engagerar dåligt. Moodyssons styrka i Åmål-filmen var hans handlag med ungdomarna och att han lyckades få en så äkta och trovärdig ton genom hela filmen. Han är -ännu- inte lika säker när det handlar om vuxna skådisar/ människor. Tillsammans är rolig, varm och underhållande, men hugger inte tag lika starkt och lämnar inte lika mycket kvar efteråt som Fucking Åmål.

Trots allt, så är Tillsammans en film du ska se. Gillade man hans första film har jag svårt att se hur man kan låta bli att inte gilla denna träffsäkra och detaljrika tidsskildring av 70-talet. Man blir hur som helst jäkligt glad och varm inombords av den.

Göran Skoglund