Recension - Blu-ray/DVD
Jag älskar ”Stargate”. Långfilmen alltså, där husguden Kurt Russel sköt sig fram i en mystisk likväl iögonfallande värld som korsade framtidsteknologi med egyptisk mytologi. Det var en fräsch approach till genren som bjöd in till en spännande upptäcktsfärd, för sin tid bländande effekter och rask spänning, med en moralisk grund av humanistisk karaktär. Allt man kan kräva av en helgjuten science fictionfilm. Världen var givetvis för gedigen för att lämnas vid första besöket. ”Stargate SG-1” är serien som ger oss en inblick i vad som skedde efter långfilmens slut.
Stjärnportalen som troddes vara stängd visar sig vara intakt när utomjordingar tar sig ut och orsakar panik i amerikanska arméns forskningslabb. Överste Jack O’Neill samlar ihop sina män från förr, denna gång med en kvinnlig forskare som nytt tillskott, och beger sig åter mot planeten Abydos. Deras stjärnportal verkar dock inte vara den enda…
Jack O’Neill spelas denna gång av Richard Dean Anderson, för omvärlden mer känd som MacGuyver. Att använda en så pass etablerad 80-talsikon i en av huvudrollerna är lika riskabelt som genialt. Han kan som ingen annan bära upp taskiga one-liners och finna sig bekväm i alla tänkbara scenarion, oavsett manuskvalité. Det är erfarenheten från tevebranschen som glänser, den sortens expertis som enbart kan erhållas från långkörare. Samtidigt så upphör aldrig saknaden av Kurt Russel, som axlade rollen så väl i förlagan. För hur man än vrider och vänder på stjärnportalen så ser jag MacGuyver, och det verkar även ha format manusarbetet då karaktären Jack O’Neill ständigt rör sig längre från Russels tolkning och närmare den uppfinnarjocke vi känner igen sedan tidigare.
”Stargate SG-1” föddes 1997, i en tid då teveserier fortfarande bara var teveserier. Idag är vi vana vid höga produktionskostnader och ambitioner som inte dras för att tävla med långfilmerna vi ser på vita duken. HBO och Showtime är två aktörer som höjt ribban för tv-underhållning, som i sin tur överskuggat sina farföräldrar. Specialeffekterna i ”Stargate SG-1” duger, men lyckas aldrig hänföra. Den episka historien om främmande galaxer berättas inte men den iver och gunst som kännetecknar dagens science fiction, men påminner snarare om hederlig soap-in-space av ”Star Trek”-kaliber.
Efter en säsong blir det bara mer påtagligt hur förtjust jag är i långfilmen. Roland Emmerich underhöll mig med en film som levde på sin kärlek till befintliga genrekonventionerna såväl som lusten att upptäcka ny mark. ”Stargate SG-1” är bara ett spännande recept lagat på gamla ingredienser, med konservativ eftersmak som följd.
Kommentarer