Recension - Blu-ray/DVD

Sailor Ripley och Lula Fortune heter huvudrollerna i "Wild at heart", gestaltade av Laura Dern och Nicholas Cage. Efter en blodig inledning som fick kritikerna att gå i taket, kretsar filmen kring deras kärlek till varandra, som är allt annat än uppskattad av Lulas ondskefulla mamma (Diane Ladd). Hon försöker filmen igenom med hjälp av lejda mördare ta kål på Sailor och rädda en dotter, som inte vill bli räddad.

1990, när denna film kom, var David Lynch mer folkkär och i ropet än han någonsin skulle komma att bli igen. "Twin Peaks" gick på tv och tusentals ungdomar tyckte han var det häftigaste som fanns. Liksom i "Twin Peaks" märker man i "Wild at heart" det överdramatiska. De klyshiga replikerna platsar i vilken såpopera som helst, och att Diane Ladds spektakulära överspel ledde till en oscarsnominering får mig både mörkrädd och förvånad...

Samtidigt är det en väldigt otypisk Lynch-film, där kronologin är lätt att följa, återblickarna inte luddiga utan lätta att uppfatta även om Lynch leker med klippning och förväntningar. Mardrömmarna tar inte över. Istället är det tydligt hur stilbildande den här filmen måste ha varit. Juliette Lewis har snott hela sin Mallory Knox för Oliver Stones "Natural born killers" från Laura Derns Lula, vilket svider lite grann, i och med att jag alltid gillat den filmen... Radarparet bestående av en machoman med smått fåniga uttalanden men stort självförtroende, tillsammans med en kvinna som är mer som en flicka, osäker på sin sexualitet men ändå utlevandes den, med en stor svart barndom på lut och en önskan att bryta upp med familjen och fly in i andra famnar; - det är radarparet som skapades här. "True Romance" och "Natural born killers", och även delvis "Pulp Fiction" bör i detta avseende betraktas som de härmapor de är.

Därmed inte sagt att detta är bättre.

"You got me hotter than Georgia asphalt" och "This is a snakeskin jacket! And for me it's a symbol of my individuality, and my belief in personal freedom" är två repliker som rockar fett. Lula och Sailor gör sitt bästa för att ständigt framstå som coola, och att deras tillbakablickar innehåller små roande fel, uppenbara för tittaren, är förvisso charmigt. Kvinnan är mäktig, men också en bedragare, en lögnare man inte bör lita på. Och mannen är oskuldsfull, ett offer för situationen, ett offer för kravet att ständigt vara tuff, försörjande rebell. Som det ofta är i Lynchs filmer. (Och trots det har jag alltid gillat honom. Hur går det ihop, kan man fråga sig.)

Lula och Sailor ger sig ut på en tur med bilen. I Big Tuna, en liten byhåla i Texas, stannar de kvar lite längre. Här möter vi bland andra en mycket obehaglig och fullkomligt oigenkännlig Willem Dafoe (varför får han aldrig såna här roller längre?). Lula är en 20åring med allt vad det innebär av orealistisk självbild, världsbild och drömmar. Hon önskar att livet var lite mer som "Trollkarlen från Oz" och tror ständigt att hon ser den onda häxan i ögonvrån. (Det finns många små återanknytningar till "Trollkarlen från Oz". Tyvärr förstör den svenska översättningen flera stycken. Exempelvis envisas den med att återge "yellow brick road" som "den gula tegelvägen"...)

Lynchs karaktäristiska bifigurer finns också med på ett hörn, visst finns det plats för skratt. Men berör mig gör inte filmen, som jag tycker att den borde. Den plastiga ytan är kul till en början, men man tröttnar innan filmen är slut. Se den för att ta udden av "Natural born killers". Och njut av Lynchs fina vinklar, försök bortse från repliker viss förutsägbarhet...





fotnot: "Natural born killers" leker mer med bildspråket, formen, man har mer tydlig kritik mot reklamsamhället och USA som land. Vad jag ville förtydliga var bara att paret är en direkt kopia av Lula och Sailor. Inte trampa några Oliver Stone-fans på tårna...

Lina Arvidsson