Recension - Blu-ray/DVD

Föregångarnas föregångare. Man behöver inte tolka alltför djupt för att misstänka att varken The Omen eller för den delen Poltergeist skulle ha funnits om inte Exorcisten banat vägen. Och nu finns den i Nyutgåva.

Vad för slags nyutgåva är det då? Är det som med Star Wars-filmerna, att färgerna restaurerats och nya effekter lagts till med digital hjälp? Nope, filmen ser fortfarande rått 70-talsgrynig ut, färgerna är matta, och effekterna är bara de gamla klassikerna dubbelexponering och skicklig make-up. Är det då en director's cut? Nja, det är i själva verket William Peter Blattys cut, men vem har hört talas om en writer's cut? Blatty, som skrev boken och sedan manuset till filmen, såg strax innan premiären en version som han var mycket nöjd med. När filmen nådde biograferna hade dock vissa förändringar inträffat, förändringar som han de senaste 27 åren velat ha ogjorda. Så sägs det iallafall ...

Så nu kan vi på bio se den Riktiga Exorcisten, sägs det. Borde man göra det då? Jag tycker det, även om en del kommer lämna biografen besvikna. Jag föreställer mig tre grundtyper av tittare: 1. De som fnyser, som hånfullt avfärdar de lite gamla effekterna och tycker att historien är löjlig. 2. De som värjer sig mot de äckliga scenerna och inte förmår se bortom dem. 3. De som ser Exorcisten för vad den är; en otäck men mycket skickligt gjord, allvarsam film som på ytan är skräckfilm men som i första hand är en betraktelse över tro, förlusten och återfinnandet av den.

Liksom i Den Andra stora djävulsfilmen, Rosemary's Baby, händer det mesta mitt i storstan. Det är klart att det blir läskigt när saker man inte förstår händer ute i ett ensligt hus i skogen eller nere i mörka katakomber, men att skrämmas mitt på ljusa dagen, i civilisationen, bland bilar och höghus, är en större utmaning. Exorcisten lyckas rejält, i alla fall, för mig.

Det är i det 70-tal vi känner igen från Woody Allen-filmer som djävulen gör sitt intåg, bland de förmögna och intellektuella storstadsmänniskorna som har stora fester där de babblar på och försöker undvika svåra frågor. När Regan, dotter till skådespelerskan Chris MacNeil, börjar bete sig allt märkligare, alltmer fientligt, tillkallas förstås läkarna. När deras mediciner och maskiner inte hjälper och deras teorier tryter, tillkallas fler läkare och till slut försöker man med psykiatri. Som en desperat sista åtgärd vänder de sig slutligen till en präst.

Fader Karras är psykologiutbildad jesuitpräst, med uppgift att rådge och hjälpa andra präster. När han träffar 12-åriga Regan, och den person i henne som presenterar sig som djävulen själv, håller han på att förlora sin tro, och han plågas av dåligt samvete över sin mor som nyss dog ensam på ett mentalsjukhus. Han är skeptisk till den exorcism som MacNeil ber honom utföra - något den katolska kyrkan nästan helt lämnat bakom sig - men gradvis börjar han förstå att det är på riktigt. Till sin hjälp får han den åldrade fader Merrin, spelad av Max von Sydow, som faktiskt har utfört en exorcism en gång och nästan dött på kuppen.

Om man jämför den med The Omen eller Poltergeist finns det en helt annan ambition och djärvhet i Exorcisten. Den gömmer sig inte bakom ironi eller spektakulära effekter. De effekter som finns är mer jordnära, mindre, och känns berättigade, som djävulens små tricks för att skrämma, äckla och imponera. Den ökända kräkscenen tycker jag är mer än filmmakarnas provokationslusta: det är djävulens enkla knep att försöka beröva prästernas deras värdighet och därigenom försvaga dem.

En annan av filmens förtjänster är närheten, sympatin. Linda Blair som vanlig ung tjej är charmig och sympatisk, och när djävulen tar över henne och förvandlar henne till ett hädiskt monster tar man rejält illa upp. Det är FEL, liksom. Ellen Burstyn är oerhört bra som hennes oroliga, förtvivlade mor som gör vad som helst för sin dotter. Faktiskt imponerar alla skådespelarna, och de har också bra dialog att arbeta med.

Vad är nytt då? Ärligt talat är jag inte helt säker. Vissa scener märker man direkt att de tillkommit, och det känns berättigat att återbörda dem till filmen. Andra scener känns nya, men jag kanske bara har glömt dem. Lite diskret musik har lagts till och rytmen är något annorlunda, men i stort sett är det nog samma film, och inget ont i det. Personligen har jag alltid gillat, respekterat och fruktat den version som vi är vana vid. Den här är lite annorlunda, lika bra. Kanske lite bättre ...

Exorcisten är, liksom Dogma från förra året, en provocerande och ofta äcklig film som faktiskt tar tro och Gud på allvar. Den håller mycket väl, vilken version man än ser, men vill du gå på bio och se något annat än den vanliga, ganska lama repertoaren, ge Exorcisten en chans. Jag ger den fem, inte i första hand för att den är så otäck, utan för att den är så välgjord och gripande, för det intelligenta manuset med dess raffinerade detaljer och för att den vågar vara allvarlig.

Anders Lindahl