Recension - Blu-ray/DVD

Juice by Mary! Juice by Mary! Mary’s got juice!

Darren Aronofsky dyker in i knarkträsket efter lågbudgetsuccén "Pi". Hans frenetiska, surrealistiska och personliga stil ska få komma till sin fulla rätt när han väljer att på allvar ta upp drogproblemet. Aronofsky har kommit till Hollywood nu och jag var spänd inför den här filmen. Jag gillade inte "Pi" som helhet, men det fanns så mycket nytt och så intressant filmskapande att det hade räckt till tio filmer till. Potentialen fanns där och det kändes att denna regissör skulle ha mycket mer att berätta. Droghandeln togs upp tidigare i år med "Traffic" och behandlade större delar av det, men det här handlar om hur användarna av giftet drabbas. Det är en film som ligger mer nära den vanliga människan, den ganska fattiga människan. Den som på allvar kan säga att han vill prova på droger efter han sett "Requiem for a Dream" har inte förstått hälften.

Allting utspelar sig i mindre välbärgade förortsområden i USA. Mamman Mary har inte hämtat sig från makens död (eller försvinnande) något år tidigare och hon har sökt tröst i fet mat och amerikanska drömmen-aktiga TV-shower. Sonen Harry har ökat sitt drogberoende och hans relation med mamman har försämrats kraftigt. Hon är instängd i sig själv och tror på sig själv när hon tänker att hennes son är en framgångsrik ung man, inte en drogberoende förlorare. När Mary en dag får erbjudandet att vara med i TV blir hon alldeles till sig. Virrig som hon är bestämmer hon sig för att piffa upp sitt utseende och gå ner i vikt, något som naturligtvis visar sig vara lättare sagt än gjort. När hon börjar äta dietmat känner hon snabbt hur hon sviker sig själv och hennes avlidne make, som hon kände kontakt med via maten. Naiv som hon är börjar hon istället äta vad doktorn kallar "bantningspiller" och blir dödligt beroende.

Det här är en otroligt sorglig historia, så klart. En hemsk nedgång från det att kärnfamiljen splittrats till hur en mor kan känna det som att en dröm blir sann när hon får vara med i TV och hur hemskt gärna hon vill bli uppskattad. Hon är så ensam att hon gång på gång köper tillbaka sin TV som sonen pantsatt mot droger, bara för att få honom att komma tillbaka till henne. När hon får sitt TV-erbjudande så känner hon det som att hon blir behandlad som en gudinna av sina väninnor. Hon får bästa solplatsen i deras lilla gemenskap och alla vill veta hur det går för henne. Hon kunde inte må bättre och vägrar förstå när sonen påpekar hur farliga hennes bantningspiller är. För att hon ska bli uppskattad av hela landets TV-publik när hon är med så måste hon ju vara fin. Det är värt allting.

Arononfskys känsla för det visuella kommer väl till användning många gånger i filmen och hjälper att leda in åskådaren i den, för de flesta ganska ovana drogvärlden. Det är snabbt, det är en kick här och en kick där, det är rytmiskt och det är dovt och puttrande på sina ställen. Man skakas fram och tillbaka hela tiden och det känns ganska obehagligt. Det är lätt att få förståelse för hur innerligt förrädiskt och paradoxalt ett etablerat drogberoende är. Man mår dåligt när man inte tar drogerna och när man då tar droger för att må bättre så mår man ännu sämre nästa gång man är ren.

Tyvärr måste jag säga att denna film, precis som "Pi" har en känslomässig kyla. Det är svårt att verkligen beröras av de öden som drabbar huvudpersonerna, vilket delvis beror på de yngre skådespelarna. Leto och Wayans har egentligen ingenting att komma med. Enda anledningen till att filmen funkar ändå är att Aronofsky inte är intresserad av att göra rollerna särskilt intressanta, och deras funktion är bara att föra filmen framåt. Det är temat och berättelsen som får tala för sig självt. Ellen Burstyn däremot är helt suverän som mamman Mary. Hon ger allt och det är så smärtsamt att se hennes långsamma nedbrytningsprocess och hur tragiskt oförstående hon envisas vara. Tyvärr känns det som även hennes porträtt är ett öde som inte vill utvecklas fullt ut. Denna genomgående känslokyla gör sig ändå någorlunda naturligt på det sätt som filmen berättas och det påverkar delvis att man ser allting med en väldig avsmak i munnen.

Efter den sista rejält omskakande kvarten så lämnas man tyvärr med ett slut som ger en överdrivet moralisk och skolfilmsaktig känsla som är lite synd. Jag menar filmen håller ganska bra hela tiden, trots lite surrealistiska partier som inte känns riktigt naturliga. Jag rekommenderar verkligen filmen till alla, dels för att den är intressant och mycket tänkvärd och dels ger en sån välförtjänt och obehaglig skräckbild av drogberoende. Det svårframkallade obehaget som genomsyrar filmen är ju ändå en grundbult för att filmen ska fungera. Men trots filmens höga klass vid många delar känns den i sluttampen som ännu en del av Arronofskys utvecklingsprocess.

We got a winner!

Viktor Sellgren