Recension - Blu-ray/DVD

Om man i ett laboratorium skapar en mutation mellan Quentin Tarantino och Robert Rodriguez och släpper varelsen lös i London, får man nog någonting i stil med Guy Ritchie. Hans Lock, Stock and Two Smoking Barrels var en riktigt skön, skojig, brutal bagatell och Snatch (ganska djärv titel!) är exakt likadan, fast annorlunda. Här följer vi åter ett otal gäng små och stora bovar under deras försök att tjäna en hacka, fixa en bättre husvagn åt mamma, få tag på en diamant eller bara klara livhanken. Det är snyggt och väldigt roligt och säger abolut ingenting tänkvärt om livet, vilket kan vara ganska befriande ibland.

Ritchies filmer ser inte riktigt ut som de flesta. Filmandet är inte unikt, man kan se spår av John Woo och Sam Raimi i hans bilder, men han har utvecklat en ganska egen stil som jag gillar skarpt. Hans plötsliga, knivskarpa frysbilder för att betona något, det energiska pendlandet mellan slow motion och fast motion, de blixtsnabba åkningarna runt personerna mot en intressant detalj någonstans ... mycket läckert. "Tillsammans med musiken, åååh, blir det överbra", för att citera Ivan Boring. Snatch är nämligen fylld med svängiga låtar och man sitter nästan och diggar som till en lång rockvideo med en handling.

En ganska komplicerad handling, förresten. I början, när de suveränt läckra förtexterna presenterar de olika personerna i dramat, undrar man oroligt hur man ska kunna hålla reda på allihop. Det går faktiskt ganska bra, men lite förvirrande är det allt. I stort sett alla karaktärerna är mer eller mindre kriminella, på olika hög eller låg nivå. London är, om man får tro Ritchie, fullt med legendariska, stenhårda bovar, som nätt och jämt kan dödas med skjutvapen. I deras skugga, som skrämda hyenor, springer småbovar och försöker dricka ur vattenhålet utan att reta något av de stora rovdjuren. I Snatch korsas deras vägar på olika sätt och ingen går oförändrad ur det hela. Tja, att dö måste ju betraktas som en ganska stor förändring ...

Det knyts ihop snyggt på slutet, ingen karaktär tappas bort och alla får sin rättmätiga eller oförtjänta belöning eller straff. En komprimerad, våldsam Short Cuts, kanske man skulle kunna säga, om inte Altmans största beundrare anklagar en för hädelse.

Den stora skillnaden mot Lock, Stock är skådespelarna. Visserligen finns Jason Statham kvar, i en liknande roll som småfifflare och huvudperson, och Vinnie Jones får spela superhård skurk igen, men sedan har Ritchie fyllt på med stjärnor. Bra stjärnor, nedplockade från himlen med omsorg. Brad Pitt är perfekt som boxningskunnig zigenare med obegriplig dialekt och betydligt fler hjärnceller än han låtsas om. Han ska ha all respekt för att han trotsigt gått in för att inte spela fräscha sommarpojkar och är närmast expert på den här sortens coola drägg. Benicio del Toro och Dennis Farina har ju båda vana från gangsterfilm och är stabila och roliga. Minnesvärd är också Rade Serbedzija som världens tuffaste ryss, medan Alan Ford är rejält vidrig som Brick Top, en kille som på regelbunden basis gör sig av med folk genom att stycka dem och mata grisarna med dem.

Så ok, det är inte Svindlande Höjder, inte en film för alla. Det finns exakt ett ögonblick av allvar i filmen, sedan är festen igång igen. Men energisk actioncomedi blir inte mycket bättre än så här och om det är det man söker, look no further. Eller, som Farina säger, "titta inuti hunden".

Anders Lindahl

Andra recensioner