Fight Club

  • Svensk titel: Fight Club
  • Originaltitel: Fight Club
  • Speltid (min): 139
  • Release (Bio): 1999-12-25
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-12-23
  • IMDb: Fight Club

Recension - Blu-ray/DVD

Det var med stora förhoppningar som jag satte mig ner för att se David Finchers nya film. Även om jag tillhör den grupp som inte var så förtjust i "The Game" men med skådespelare som Brad Pitt och Edward Norton så måste det ju bli något utöver det vanliga. Och jag måste säga att detta är en av de få filmer i år som faktiskt motsvarat mina förväntningar.

Berättaren i "Fight Club" är en man (vars namn man inte får veta) som lider av sömnlöshet och en fruktansvärd trötthet på livet. För att känna sig lyckligare så börjar han gå till stödgrupper. Genast kan han sova på nätterna och han kan faktiskt koncentrera sig på sitt kontorsjobb. Men en dag dyker Marla (Helena Bonham-Carter) upp på stödmötena, även den för testikelcancer, och mannens liv återgår till sömnlöshet och depression.

Under en flygresa möter han den något udda Tyler Durden (Brad Pitt) och det slutar med att han flyttar in hos Tyler. Tillsammans grundar de en underjordisk förening kallad Fight Club. Föreningens syfte är att deprimerade män ska kunna banka skiten ur varandra för att känna sig levande. Fight Club går så bra att det börjar dyka upp filialer runt om i USA men Tyler är inte nöjd. Han börjar värva medlemmar till sin nya förening - En förening vars främsta mål är att störta samhället.

När man ser "Fight Club" får man en känsla av att man velat gå emot filmens alla normer. Till och med filmaffischen strider mot allt vad filmaffisch heter och jag tänker inte ens gå in på hemsidans utformning. Hela filmen berättas som sagt av en namnlös berättare (bara det är nästan förbjudet) men också på ett kafkaliknande sätt men ändå inte. Eftersom kafkaberättandet har blivit allmänt accepterat med filmer som "Processen" och "Naked Lunch" så har man lagt sig mitt emellan ett rakt berättande och ett kafkaliknande berättande. Fast Fincher är så skicklig att han lyckas få det att fungera.

Filmen kommer säkert göra många upprörda men man får en känsla av att hela anarkihistorien är ett svepskäl för filmens verkliga ämne, att stå emot sina mörka sidor. Det märks tydligt att Fincher inte drar sig för att berätta mörka filmer och den enda ljuspunkten som Fincher har bjudit på under sin karriär är väl Morgan Freeman i "Seven" som fortfarande trodde på det goda i människan. "Fight Club" är nästan en studie i människors förfall och hur de ger efter för grupptryck och känslan av att tillhöra något större än en själv. Här hittar man inte ett uns av godhet utan att det för den delen blir tjatigt.

Den anarkistgrupp som Pitts karaktär skapar i filmen kan lätt kopplas samman med nazismen. De tillverkar tvål av kroppsfett och nästan alla springer omkring i svarta kläder och rakade huvuden. Det råder inget tvivel om att man velat skapa debatt med denna filmen (och fått lite gratis publicitet på köpet). Många kommer säkert tycka att filmen nästan glorifierar nazism med alla dessa bilder som filmen ger. Fast jag har själv svårt att tro att ett filmbolag som FOX ger pengar åt nazistpropaganda och att en skådespelare som senast gjorde en antinazismfilm skulle ställa upp på det om det handlade om glorifiering.

Det enda minuset denna filmen har att erbjuda är att skådespeleriet hamnar lite i skymundan. Även om skådespeleriet hela tiden är på topp så har man gett för mycket utrymme åt berättelsen, som visserligen blivit väldigt rik på diskussionsämnen, men skådespelarna är trots allt länken mellan berättelse och publik.

"Fight Club" är en film som faktiskt får en att tänka till efter det att man sett den. Något som man sällan ser i filmer som kommit efter sjuttiotalet.

Andreas Olofsson

Andra recensioner

Kommentarer