Recension - Blu-ray/DVD

Om man frågar folk vilka deras favoritfilmer är på en 10-topplista så skulle väldigt många säkerligen få in ”Nyckeln till frihet” som en av listplaceringarna. ”Den gröna milen” är visserligen uppskattad men kanske inte når lika långt till en listplacering, denna gång lämnar regissören (Frank Darabont) till ovanstående filmer Stephen King som skrivit dessa filmer, men han stannar fortfarande i det historiska. Denna gång med Jim Carrey i huvudrollen som en svartlistad manusförfattare, i en lågmäld och samhällskritiskt film.

Peter Appleton (Jim Carrey) är en manusförfattare i Hollywood som alldeles nyligen fått upp sin första film på biograferna strax efter det andra världskrigets slut. Det är visserligen en B-film men han sitter också och putsar på ett nytt manus som ska ta honom från B-listan och rakt in bland de högt uppsatta manusförfattarna. Tre veckor innan filminspelningen ska börja åker Peter till filmbolagets lokaler för att avsluta och finputsa sitt manus, där möts han enbart av tomma lokaler och ett besked att USA:s högsta män bestämd sig för att ta upp kampen mot kommunister och de har nu tagit tag i att sätta dit Hollywood och dess kommunister som sprider sin propaganda genom sina filmer.

Peter förstår ingenting, tydligen hade han vart med i en förening som visade sig vara grundad av kommunister då han gick i skolan, men han var bara där för att han var intresserad av en flicka. Så svartlistad i Hollywood och hans kommande filmprojekt i graven går han en kväll till puben och super sig rejält full, därefter tar han bilen dit näsan pekar och efter en stunds bilfärd råkar han ut för en bilolycka då hans bil faller ner i en å.



Han vaknar sen upp vid strandkanten av en liten amerikansk stad vid namn Lawson. Helt utan minne vaknar han upp i den idylliska småstad som förlorat många av sina egna pojkar under det andra världskriget. Han kommer inte ihåg något av sitt tidigare liv och snart börjar det hända saker, Lawsons innevånare är nämligen säkra på att Peter är stadens förlorade son Luke som försvann i kriget för nästan 10 år sedan. Så helt utan minne börjar han bygga upp en liv genom andras minnen, ett liv som han snart accepterar som sitt eget, men sakta men säkert börjar hans minne att återkomma…


Det här är filmen som aldrig nådde de svenska biograferna för att filmbolaget skyllde på att det inte var en ”typisk” Jim Carrey-film och att hans fans skulle bli besvikna. Var det ingen som tänkte på att regissörens tidigare filmer ”Nyckeln till frihet” och ”Den gröna milen” är högt uppskattade och att Jim Carrey spelar huvudrollen borde hjälpa istället för att stjälpa filmen? För de som missat att Carrey är minst lika bra skådespelare som komiker har nog inte vart ute på några år, rollprestationer som i ”The Truman Show” och ”Man on the moon” borde båda gett åtminstone en nominering till den guldskimrande Oscarpojken.

I den här filmen visar återigen Jim Carrey att han är en lysande skådespelare fast denna gång gör han kanske sin svåraste roll hittills, en man utan minne som hela tiden får ”sina” minnen genom andra. En roll som är väldigt lätt att överspela men Carrey övertygar ordentligt igen., nästan på gränsen till tråkig intressant.



På något sätt börjar man leva sig in i filmen, börjar bry sig om karaktärerna vilket gör att filmen hela tiden blir intressant trots sin långa speltid på 147 minuter, den är långsamt berättad men inte seg. Skildringen av den mysiga men också ärrade småstaden är lysande och alla karaktärer har något att tillföra.


The Majestics historiska bakgrund med kommunistutdrivningen i Hollywood ligger hela tiden i bakgrunden och filmen är mycket kritisk mot vad som föregick under denna tid. Slutet drar ner betyget till en svag fyra, och det är faktiskt en besvikelse, helt plötsligt blir det lite för överamerikanskt som vi är vana vid, men det gör inte så mycket, man har blivit så indragen i filmen långt innan så jag har lite överseende med slutet.

Mitt i allt så tycks jag höra en ljuv stämma, en röst vars stämband tycks tillhöra Hollywoods guldgosse, Matt Damon…?

Johan Lindström