Recension - Blu-ray/DVD

Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som emigrerade från Sverige för att söka lyckan i Amerika är utan att överdriva en svensk klassiker. Bestående av fyra böcker (“Utvandrarna”, “Invandrarna”, “Nybyggarna” och “Sista brevet till Sverige”) som släpptes mellan 1949 och 1959 anses sviten ofta tillhöra toppskiktet av svensk litteratur.

På 60-talet blev det en radioteater, med Moberg själv som berättare, och 1971 släpptes den första filmatiseringen. “Utvandrarna”, regisserad av Jan Troell och med Max von Sydow och Liv Ullman i huvudrollerna, täckte de två första böckerna och uppföljaren “Nybyggarna” som kom 1972 täckte den tredje och fjärde boken. Filmerna gjorde liksom böckerna stor succé, och det inte bara i Sverige. “Utvandrarna” nominerades till Bästa utländska film vid Oscarsgalan 1971, och till Bästa kvinnliga skådespelare (Liv Ullman), Bästa regi (Jan Troell), Bästa film (Bengt Forslund) och Bästa manus efter förlaga (Jan Troell, Bengt Forslund) vid Oscarsgalan 1972. “Nybyggarna” nominerades till en Oscar för Bästa utländska film 1973. Nu blev det ingen Oscar, men både Golden Globestatyetter och Guldbaggar plockades hem.

De gamla filmerna är riktigt välgjorda och håller bra än idag, så frågan är vem som efterfrågade en nyinspelning 2021. Hur som helst fick vi en.

“Utvandrarna”, eller “Utvandrarna - Sista brevet till Sverige” (tillägget verkar användas högst slumpmässigt) är en kraftigt nedbantad historia. Två och en halv timme kan låta mycket, men med tanke på att denna nya film ska täcka alla fyra böckerna (de två gamla filmerna klockar in på över sex timmar totalt) blir det väldigt koncentrerat och en hel del är helt borttaget. Vi får till exempel inte alls möta Karl-Oskars bror Robert eller drängen Arvid, de som begav sig ut på guldgrävaräventyr tillsammans. Ni vet, Arvid: “från en stinkande källa drack han vatten, han blev sjuk och gick bort från mig den natten”. Jöbacks kompis. Hur som helst, de är inte med.

En stor ändring är att fokuset nu ligger på Kristina istället för på Karl-Oskar. Det är Kristina som får sköta berättandet, vilket görs med mängder av flashbacks, voice-overs och en blandning av tyst viskande och hysteriskt skrikande. Jag rekommenderar att ha svensk textning påslaget då varken viskandet eller skrikandet är lätt att uppfatta annars. 

Apropå dialogen så bjuds vi inte på några småländska dialekter den här gången, utan alla pratar stockholmska av tidsenligt snitt. Ja, tidsenligt för att vara 2021 då. Måste faktiskt erkänna att jag känner mig lite snuvad över att inte en enda gång fått höra repliken “jag tyar inte längre Karl-Oskar”. Om jag inte hört den repliken, har jag verkligen sett “Utvandrarna” då? Jag är inte säker.

Ska vi nämna skådespelarna? OK då. Kristina spelas osympatiskt av Lisa Carlehed och Karl-Oskar spelas osympatiskt och aningen blekt av Gustaf Skarsgård (sidospår - jag har mig veterligen inte sett mycket med denne Skarsgårdsbroder men nog måste han väl ha gjort bättre grejer än det här?). Som den forne sockenhoran Ulrika, mästerligt spelad av Monica Zetterlund på 70-talet, ser vi sångerskan Tove Lo. Hon gör inte bort sig, utan ger oss en osympatisk rolltolkning även hon. Faktum är att varenda jävel i den här filmen är osympatisk, och det blir svårt att känna med någon. Det skulle möjligtvis vara dottern Lill-Märta då, spelad av debuterande Kerstin Linden. Hon är genuint bra, och den enda vars tolkning jag köper rakt av. Massor av talang, och jag hoppas vi får se mer av henne framöver.

Jag kan verkligen inte rekommendera denna nya version av “Utvandrarna”. Den håller helt enkelt inte måttet. Istället vill jag tipsa om att Jan Troells båda filmer går att streama alldeles gratis via Cineasterna.se, allt ni behöver är ett lånekort från biblioteket.

Fredrik Liljegren, chefredaktör