Recension - Blu-ray/DVD

Här har vi första delen i en av skräckgenrens längsta filmserier - "The Puppet Master". I skrivandets stund finns hela 7 uppföljare. Inte illa med tanke på att ettan inte är något att jubla för.

En samling vänner med övernaturliga egenskaper beger sig till ett avlägset, stort hus där deras vän Neil Gallagher bor. När de väl kommer fram får de veta att han tagit sitt eget liv och att begravningen skulle vänta tills de anlände. Vad är det som har hänt? Varför tog han sitt liv? Innan filmen är slut kommer de alla att ha bekantat sig med hemligheten - inklusive André Toulons levande, mordiska dockor...

Mördande dockor ja. Ett tema som lätt kan bli löjligt. "The Puppet master" är inte den sämsta killer dolls-filmen jorden skådat men den inbjuder mest till djupa suckningar och huvudskakningar. Missnöjet börjar direkt då en docka springer igenom rum efter rum i ett folkfyllt hotell utan att någon upptäcker den, trots att den både springer på pianotangenterna, placerar sig bredvid människors ben och bär skor som ger klickande ljud ifrån sig. Irriterande.

Storyn är av vanlig slasherkvalitet: Vännerna åker till huset eftersom de ska vara samlade på samma område, så att dockorna kan ha ihjäl dem utan att omvärlden ska lägga sig i. Eftersom de alla har övernaturliga egenskaper tvingas de emellanåt uppföra sig lite udda för att vi ska veta att det inte är amerikanernas motsvarighet till Svenssons vi har att göra med. Deras personligheter är i de närmaste obefintliga eftersom de ändå är där för att dö, och givetvis får vi en förklaring av varför det pågår hemskheter i just detta huset strax innan sluttexterna gör entré. Med andra ord - allt är som det brukar.

Det är förvånansvärt hur man kan lyckas få tag på så här färglösa skådespelare. Under de scenerna de fungerar som annat än dockoffer ser man dem knappt - de lockar inte till någon som helst uppmärksamhet. Tyvärr. Detta medför att man känner betydligt mindre för dem än man gör för de som syns i valfri "Fredagen den 13:e"-film. Att man sedan hejar på dockorna blir ganska självklart - rollfigurerna är riktigt idiotiska: Om du hade blivit attackerad av en levande, vapenförsedd docka, hade du
A) Gjort allt för att resa dig och springa för livet
B) Viftat med händer och fötter i hopp om att du lyckas nita elakingen
C) Hållt för ansikte och överkropp så att attacken inte skulle döda dig direkt
D) Inväntat det dödliga hugget med ett fagert skrik; ingen ändring av kroppsställningen

Du valde alternativ D förstår jag? Det är nämligen standard i "The Puppet master" också. Som tur är händer det inte exakt varje gång. En kvinna visar faktiskt sig vara lite smart då hon under en attack rycker tag i dockans arm och slänger iväg honom allt vad hon orkar istället för att bara sitta stilla och kvida "Oh no please don't kill me pleeeease".

Dockorna då? De är lite lustiga. Dessa små liven är inte framställda för att vara de mest skräckinjagande mördarna i stan, utan de är mer som en grupp kompisar som hänger i huset och när besökarna kommer tar de tillfället i akt och mördar lite grann. Och så turas de om att kika genom nyckelhålet när det kåta paret har sex... Att det finns en del humor i filmen är bra: Fem små trädockor som ser allmänt stela ut kan inte skrämma livet ur oss åskådare, och då känns det bra att de är medvetna om det och inte agerar seriöst hela tiden.

Effekterna är dock inte så dåliga som man förväntar sig, och slutet är brutalt när dockorna tar ut sin slutgiltiga hämnd. Betyget blir en och en halv stjärna - avrundat till en mycket svag tvåa. Sevärd om du gillar onda dockor.

Jörgen Hansson