Recension - Blu-ray/DVD

Professorn Leda har hyrt ett hus i Grekland för att spendera sin sommarsemester. Hon har rest dit ensam och ser fram emot en lugn och harmonisk stund, med mycket tid för läsning. Det börjar bra, men snart kommer en annat, betydligt större och betydligt mer högljutt sällskap till samma ställe. Leda störs av deras skräniga beteende - med all rätt, det är en riktig trashfamilj - men fascineras samtidigt av en av kvinnorna i sällskapet. Det är den unga mamman Nina och hennes inte helt problemfria relation till sin dotter som får Leda att med blandade känslor minnas tillbaka på sin egen tid som småbarnsförälder och hur hon lämnade man och barn under ett par år för att leva sitt eget liv, på sina egna villkor.

“The Lost Daughter” bygger på en roman med samma namn, skriven av Elena Ferrante. Ferrante gick enbart med på att boken skulle få filmatiseras om det gjordes av en kvinnlig regissör, och så blev det också. Det är ingen mindre än Maggie Gyllenhaal som här gör sin regidebut i långfilmssammanhang och hon har också skrivit manus.

Även framför kameran återfinns starka kvinnor. I huvudrollen som Leda ser vi Olivia Colman som är en oerhört stabil skådespelerska. I tillbakablickar får vi se Jessie Buckley som en yngre upplaga av Leda, och den unga mamman Nina spelas av Dakota Johnson, som kanske inte imponerar på samma nivå som Colman och Buckley men som ändå inte behöver skämmas för sig.

Tanken var att jag skulle ha haft denna recension färdig för flera dagar sedan, i samband med DVD-släppet. Men det var svårare än jag trodde att få ur mig några ord. För även om den här filmen har kvinnor och mödrar i fokus så tog den tag i mig som pappa. Som alla föräldrar vet är det inte alltid så lätt att ha barn. Hur mycket kärlek man än känner för sin avkomma kan det ibland kännas oerhört tungt med allt ansvar och alla kompromisser. Egna intressen? Glöm det? Egen tid? Kanske, om du skiter snabbt. Hur härligt det än är med ungarna finns det trots allt stunder då man undrar om man gjort rätt, om man är duglig som förälder. Ledas tankegångar och under filmens gång kändes både främmande och väldigt relaterbara på en och samma gång.

“The Lost Daughter” är en riktig slow-burner, både under filmens gång men också efteråt då den ligger och pyr i skallen. Och Olivia Colman visar återigen att hon är en stjärna.

Fredrik Liljegren, chefredaktör