Recension - Blu-ray/DVD

En gång för länge, länge sedan (1978) sprang en liten pojke vid namnet Michael Myers på sin syster då hon utövade nattliga parningsritualer med sin pojkvän. Pojken blev uppskärrad och strimlade såväl syskonet som dennes manliga bekant. Många år senare, på Allhelgonadagen, rymmer den nu fullvuxne, dittills katatoniske Michael från mentalinstitutet, klär sig i en skrämmande William Shatner mask och utövar sin konstform på en och annan ungdom som hamnar i hans väg. I och med denna viktiga och stilbildande film hade regissören John Carpenter lagt grunden för teen/slasher filmer som kom att mätta blodtörstiga ungdomars filmkrav i över 20 år, från då till nu.

Det verkar vara extremt populärt med att döda ungdomar på de mest varierande sätt i de mest varierande omgivningar. Varför? Jo, ungdomar (=den betalande publiken) har lätt att identifiera sig med andra ungdomar och då filmskaparen finner det tvunget att visa nakenhet i samband med mord, så förefaller en ung kvinnokropp mera attraktiv för den manliga delen av biosalongen än om en psykopat skulle jaga pensionärer på en nudiststrand. Flap, flap, och flap!

Genom tiderna har nämnda Myers, hans maskförsedda rival Jason Voorhees och den dålighyade Freddy Krueger dödat och lemlästat ungdomar till höger och vänster utan att det egentligen finns någon orsak till det… ja, annat än pengar till producenterna. Men nämnda monstergubbar har sina ursprung och förebilder i en annan, läbbig gubbe, nämligen Gunnar Hansen och det kan ni fundera på vem det var.

När sedan allehanda pälsgubbar och andra mänskliga monster började efter otaliga filmer med samma tema vattnas ur, hittade producenterna på att ungdomarna skulle tas av daga av andra ungdomar, massmördare och utomjordingar. Vi fick bl.a. Scream, en film som var rätt innovativ på sitt sätt. Å andra sidan var de första delarna av ”Halloween”, ”Fredagen den 13:de” och ”Nightmare on Elm Street” också föregångare i genren på sina pikanta sätt. Men sedan mättades vi av upprepningar och flera upprepningar. Personligen trodde jag att man aldrig mera skulle få se en uppiggande och lätt innovativ teen/slasher någon gång mera.

Efter lätt tvekan hamrade jag Final Destination in i DVD:n och bänkade mig i åskådningsstolen. Efter en liten stund insåg jag att jag faktiskt håller på att se något ganska intressant. Spänningen stiger hela tiden och av någon anledning sitter min sambo med flera kuddar framför sitt ansikte. Plötsligt dånar åskan och vi båda lyfter en bra halvmeter från sittplatserna. Jaha, ljudet är suveränt. Bilden likaså.

Klyschor staplas på varandra i en ganska restriktiv mängd och manus håller en rätt intelligent förhållning till temat. Visserligen finns det få svårigheter i att följa händelserna och även lägga profetaktiga sannolikheter om kommande händelser, men ändå förvånas man nu och då av händelsernas uppfinningsrikedom. Teen/slasher tematiken rullar på men förövaren är ingen mindre än döden själv. Inga pälsgubbar, inga fula individer med skidmasker eller skitungar klädda i Edvard Muncks skrikande inspirationer. Nä, här huserar Mr. Death (from the village….lite Python humor här) själv och gör det snyggt.

Skrämselmomenten är många, början av filmen infernaliskt bra, men sedan bär det sakta ner mot standardhorror och det är en liten besvikelse. Slutet är en manusmässig katastrof, men om man kan bortse dessa små fadäser och missar så har man här en spännande, skrämmande, smart och sevärd samt välgjord film. Regissören James Wong blandar fint ihop standarddumheter med funderingar kring mera parapsykologiska och filosofiska aspekter och det hela blir, även med alla sina missar, en trevlig och uppfriskade film. Sjukt, eller hur?

Om inte annat, så tar man sig en extra funderare nästa gång man sitter inne i ett flygplan, he, he, he!

©Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner