Recension - Blu-ray/DVD

I skrivandets stund är Pokémonfebern fortfarande en vanlig sjukdom bland barn under 13. De ser tv-serien, har spelat spelen, äger en rejäl bunt samlarkort var, och givetvis vet de namnen på massor av olika pokémon. Nu har långfilm nummer två nått vårt avlånga land och de smittade barnen jublar.

Jag gillade verkligen inte den första filmen. Bortkastade pengar, tyckte jag och satte tveklöst en etta i betyg. När jag gick in i biosalongen för att se uppföljaren ”Pokémon 2 – Ensam är stark” var jag i stort sett säker på att den skulle stinka lika mycket som originalet. Men jag blev överraskad. Den andra filmen med Ash, Pikachu och de andra är helt okej.

Precis som förra gången börjar visningen med en ungefär 20 minuter lång (och då menar jag lååång) kortfilm som ska göra biobesöket längre. Kortfilmen är av otroligt låg klass och om jag minns rätt går den under namnet ”Pikachu’s räddningsuppdrag”. Det där pipande ägget råkar komma vilse och Pikachu, Squirtle, Psyduck och några till försöker få den lille parveln till rätta. Under letandet stöter de på otaliga pokémon och även ruskiga oväder som är nära att kosta dem livet.

Det hela är plågsamt och ohyggligt långdraget. Pokémondjuren springer runt, piper lite grann, möter några andra pokémon, springer lite till och piper ännu mer. Det enda positiva med ”Pikachu’s räddningsuppdrag” är att så många olika pokémon dyker upp i bild. Barnen jublar när de får chansen att se så många favoriter som möjligt röra sig på vita duken.

Efter dessa 20 idiotiska minuterna är det dags för den riktiga filmen, ”Ensam är stark”. Här blir det kaos när tre pokémonfåglars respektive krafter (is, eld och blixt) kommer i obalans. Varför? Jo, en man försöker fånga dem och på så sätt komma åt den ännu mäktigare varelsen Lugia, en vattenpokémon. Ash, Pikachu och de andra hamnar mitt uppe i äventyret och måste vara med och lugna ner kaoset som snart ödelägger hela planeten.

Jag är helt klart nöjd med ”Ensam är stark”. Det är inte så mycket mer att säga. Filmen är värd att visas på bio och är betydligt mer engagerande än den första långfilmen. De nya pokémonfåglarna och så klart Lugia är alla väldigt kraftfulla och gör historien ”större” än den förra där den trista Mew-Two stog för det ”storslagna”. Animeringen är emellanåt ganska tafflig, men ett par miljöbilder, t ex undervattensbilderna, var riktigt välgjorda.

Jag förmodar att Pokémonfansen är nöjda och ska figurerna fortsätta vara så populära hoppas jag att film nummer tre och fyra fortsätter i samma spår. För den här gången är det ändå lite mer än bara ännu ett avsnitt ur tv-serien.

Det är svårt att betygsätta ”Pokémon – Ensam är stark”. Den långa filmen är värd en solklar trea medan kortfilmen knappt förtjänar en sliten etta. Men det är ju inte den som räknas, så det får väl bli en trea i alla fall… Om man tycker att ämnet Pokémon är godtagbart, vill säga.

Jörgen Hansson