Recension - Bio

Allt är frid och fröjd i Barbieland. Alla Barbies är glada och framgångsrika, och lever glada liv helt utan bekymmer. Det är strandhäng på dagarna, och då får Ken, Ken, Ken och de andra Ken också vara med. Däremot får de inte vara med på kvällarna, för då är det tjejkväll, precis som alla andra kvällar.

En morgon vaknar dock stereotypiska Barbie upp och känner sig lite konstig. Är det dålig andedräkt hon har? Och har hon fått platta fötter?! Och vad är dessa tankar om döden som plötsligt dykt upp? Något är uppenbarligen fel, och hon får rådet att söka upp “Weird Barbie” som bor i utkanten av staden. Med konstig frisyr och smink (och ständigt i spagat) berättar Weird Barbie att stereotypiska Barbie måste leta upp sin människa för att få ordning på sitt liv igen, om inte hon också vill hamna i lådan med kasserade leksaker.

Sagt och gjort, stereotypiska Barbie beger sig medelst bil, båt, rymdraket och rullskridskor till den verkliga världen, där hon tillsammans med Ken ska försöka ställa allt till rätta. Verkligheten kommer dock som en käftsmäll när Barbie inser att världen inte alls blivit perfekt tack vare henne och de andra Barbiesarna. Ken å sin sida inser att i den riktiga världen kan män vara mer än kuttersmycken…

Det tog många år, men till slut har då “Barbie” nått biodukarna och det med ett minst sagt lyckat resultat. Filmen går riktigt bra världen över just nu och publiken spelar med och klär ut sig på ett sätt jag personligen inte sett sedan “Sagan om Ringen”-febern var som störst. Jag såg filmen på premiärdagen på en liten bio i Mjölby av alla ställen, och jag kände mig nästan lite utanför då jag var en av de få som inte något rosa plagg på mig. Kul ändå!

Margot Robbie är fantastisk i rollen som (stereotypiska) Barbie, och Ryan Gosling som “hennes” Ken är strålande. De lyckas båda ge ett djup till de kanske plattaste karaktärerna som någonsin funnits och det är en ren fröjd att se dem tillsammans. Resten av rollistan är inte att leka med heller, inklusive ett par roliga cameos som jag inte vill avslöja här.

Lika fröjdefullt är det att beskåda scenografin och kostymerna. Här har de gått all in och återskapat Barbies berömda drömhus i full skala och alla hennes klassiska utstyrslar. Fantastiskt, och borde mynna ut i en hel del nomineringar och priser.

Jag har hört vissa klaga på att det är feministisk smörja som utmålar patriarkatet som något dåligt och jag vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till dessa. Om ni inte kan se problemen som finns i samhället pga det gamla patriakatet så har ni sannolikt större problem än denna film. Jag är ledsen, men det är sant.

“Barbie” är en film som fick mig att både skratta och tänka, och jag kan inte annat än att ge den starka rekommendationer.

En sista sak - filmen må heta “Barbie” och vara baserad på den kända dockan, men den är definitivt inte för små barn. Inte för att den innehåller otäcka scener eller så, men jag tror att de minsta skulle bli enormt uttråkade efter ett tag.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner