Recension - Blu-ray/DVD

Den nästan tre timmar långa skildringen av Den längsta dagen, hade också kunna bli kallad för Den längsta filmen. Dock är tre timmar med dagens filmers mått mätt, ingenting. Tre timmar går fort när man är som fastnaglad framför teven. Den exklusiva DVD:n som släpptas inför D-dagens 60-årsfirande, är ett måste för den som är intresserad av krigshistoria. Men det handlar inte bara om ett historiskt ögonblick, utan också om filmhistoria.

På DVD-fodralet sägs det att 40 Hollywood-stjärnor medverkar i detta storslagna epos och kan man sin filmhistoria känner man igen en hel del ansikten. Flera av dessa i väldigt ung ålder (Sean Connery som skotsk infanterist) men andra som vi är vana att se dem. Jag är tyvärr för ung för att direkt känna igen Paul Anka som kanske är mest känd för sin musik. Men däremot inge problem med att känna igen John Wayne eller Oscars-vinnare Henry Fonda. Och visst märks det att den stora delen av ensambeln är Hollywood-veteraner. Många gamlingar spelar med samma glöd och insikt som man är vana(?) att se dem.

Den senaste tidens krigsfilmer har egentligen inte mycket att sätta emot när man jämför dem med Den längsta dagen. Visst måste man ha i åtanke att filmen spelades in 1962, men under de tre timmar som den varar, har regissör Ken Annakin lyckats återberätta dagarna fram till de allierades invasion av Europa och hur hela dagen fortlöpte. Och det utan att på något sätt göra det hoppigt och krystat. Han går från att visa allierade officerar som planerar invasionen och tar sedan ett skutt in i den tyska armébasen för att ge oss en inblick i tyskarnas strategi, utan att tappa tråden. Medan nyare krigsfilmer fokuserar på en eller ett par händelser, dokumenterar Annakin en lång rad viktiga moment i historien, allt för att återberätta hur det gick till.

Den längsta dagen blev belönad med två Oscars för bästa foto och specialeffekter. Det svartvita fotot är utsökt på alla sätt och vis. Filmen hade mycket väl kunnat spelats in i färg, men faktum att den är svartvit känns ändå mer trovärdigt. Specialeffekterna består till stora delar av att man har blandat dokumentärfilm med nytt foto. Överallt där man ha velat återskapa stämningen låter man skådespelarna spela framför dokumenterad film, ett knep som använts under lång tid innan blue screen kom. Visst synd det, men man kan inte klandra tekniken på något sätt. Under själva landstigningarna briserar granater i bästa Menige Ryan-stil och soldater faller till marken som käglor. Dock minus lösa lemmar och blod.

På sätt och vis kan man kalla Den längsta dagen för en kraftdemonstration. Det finns mycket propaganda, särskilt från USA. Soldaterna är mycket sällan rädda eller ens oroliga och de flesta går verkar gå ut i kriget med ett leende på läpparna, visslandes och gnolandes. Men framförallt känns filmen som en enda lång dokumentärskildring, som inte sällan innehåller en del del humor (tänker närmast på den överlyckliga fransmannen som skrattar och sjunger i glädje medan hans hus skjuts sönder av de allierades granater eller den modiga säckpipeblåsaren som trots att kulorna viner runt honom, fortsätter att spela). Under tre intensiva timmar får man uppleva historiens största militära operation som var början på slutet för det tredje riket. 3 000 000 soldater deltog i striderna. Jag säger nästan som officeraren på en av jagarna i Engelska kanalen: "Jag får gåshud bara att veta att jag får vara med om det här".

Jesper Isaksson