Recension - Blu-ray/DVD

Stackars Mike. Ärrad av traumat från unga år, när han såg hur den yngre brodern kidnappades för att aldrig återvända, följt av båda föräldrarnas frånfälle, hankar han sig nu fram med ströjobb efter ströjobb för att kunna försörja sig själv och lillasyster Abby.

Efter att ha fått sparken från ännu ett lågavlönat väktarjobb börjar alternativen ta slut. Fast besluten att inte låta fastern ta över vårdnaden för Abby tar Mike motvilligt ett nattjobb. Det är ännu ett väktarjobb, men den här gången handlar det om att vakta en stängd restaurang för att se till att den inte utsätts för inbrott och vandalisering.

Restaurangen i sig, Freddy Fazbear’s Pizza, har ett förflutet som ett populärt familjeställe där animatroniska dockor stod för underhållningen. Men den har också en mörk hemlighet…

“Five Nights at Freddy’s” är baserad på dataspelsserien med samma namn. Jag har själv inte spelat något av dem, men har fått höra att filmen inte är 100% trogen förlagan. Om det är en för- eller nackdel kan jag därför inte uttala mig om, men jag skulle vilja påstå att det går alldeles utmärkt att se filmen utan att ha spelat spelen.

Första gången jag såg filmen var på bio i sällskap med ett gäng tjejer i 14-årsåldern. Min yngsta dotter ville bjuda sina kompisar på födelsedagsbio och då blev det denna film. Lite av ett vågspel, då jag inte hade full koll på hur otäck denna film skulle vara. Det är trots allt Blumhouse som ligger bakom, så vad som helst kan hända. Men det visade sig rätt snart att man besparas från äckel och klafs, utan istället bjuds på en ganska snäll liten skräckis. Nu vid en andra titt behövde jag inte oroa mig för gråt och tandagnissel så jag kunde koppla av och bara låta mig underhållas.

Det är svårt att inte jämföra “Five Nights at Freddy’s” med “Willy's Wonderland” då de har mycket gemensamt. En del av mig skulle nog föredra “Willy’s Wonderland” med argumentet att den har en Nicolas Cage i högform, medan en annan del av mig skulle påstå att “Five Nights…” klarar sig fint i konkurrensen, inte minst tack vare den alltid härlige Matthew Lillard i en roll. Tyvärr är det inte Lillard som har huvudrollen, utan den betydligt svagare Josh Hutcherson.

Betyg då? Det här är ännu ett exempel på när jag saknar möjligheten att sätta halvpoängare, för vi pendlar mellan en tvåa och en trea här.  Men jag tänker vara snäll och sätta en trea, om än en lite svagare sådan.

Fredrik Liljegren, chefredaktör