Recension - Blu-ray/DVD

I “Wonka” får vi följa den unge Willys väg till att bli den största chokladmakaren i världen. Med bara ett par spänn i fickan, samt sin mammas recept på choklad, bestämmer han sig för att öppna en chokladbutik med bara de mest magnifika smakerna i sortimentet. Men vägen dit är kantad av hinder och ilskna konkurrenter…

Jag minns inte när det var så svårt att skriva en recension sist. Det har i skrivande stund gått drygt två veckor sedan jag såg filmen (i vanliga fall brukar en recension skrivas samma dag eller som senast dagen efter) men jag har inte kunnat förmå mig att sätta mig ner vid datorn. Inte för att jag har svårt att sätta ett betyg på den, utan för att jag in i det sista ville vänta och se om tiden förde med sig något positivt att säga om filmen. 

Så blev det inte.

För att uttrycka det milt - det här kan vara det sämsta jag sett på oerhört länge. Det är en sådan solklar etta i betyg. Jag kommer aldrig, ALDRIG, se den igen. Inte en chans. Not going to happen.

Men varför tycker jag att den är så dålig? Och varför kunde jag inte bara skriva det direkt efter jag såg filmen? Det sistnämnda är för att jag verkligen inte ville såga den. Visuellt är den jättesnygg och bygger verkligen upp en sagostämning. Det är flera bra skådespelare i den som gör sitt allra bästa, som t ex Olivia Colman, Keegan-Michael Key, Jim Carter, Sally Hawkins och Rowan Atkinson. De är jättebra! Och regissören Paul King gjorde ju mästerverket “Paddington 2” för guds skull! Så vad gick fel här?

Först och främst har jag aldrig hört någon efterfråga en film om Willy Wonkas yngre år. Räckte det inte med de flashbacks som Tim Burton gav oss i sin version? Där hade vi åtminstone Christopher Lee. Nej, jag kunde verkligen inte bry mig mindre om upplägget av denna film. Att det var en musikal gjorde ingen skillnad, men det hade ju varit ett plus om musiken var minnesvärd. De största problemen ligger nog, tidigare hyllningar till trots, på skådespelarsidan. Timothée Chalamet, denna taniga typ helt befriad från allt vad karisma och talang heter, är otroligt svag i huvudrollen. Han kan inte sjunga heller, vilket blir ett problem när det är en musikal. Kanske är det för att jag inte är en 14-årig tjej, men jag kan verkligen inte förstå hur han får roll efter roll. Sedan har vi Hugh Grant, som varit riktigt underhållande i ett flertal filmer på senare år (“Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves”, “Operation Fortune: Ruse de Guerre”). Hans Oompa-Loompa är dock ett lågvattenmärke i karriären, något han borde skämmas mer över än Divine Brown-historien.

Fredrik Liljegren, chefredaktör