Recension - Blu-ray/DVD

Jag har länge sagt att bristen inom den svenska filmindustrin är att vi helt saknar regissörer med en visuell drivkraft.
Paradoxalt nog finns det flertalet svenskar, med Jonas Åkerlund och Johan Renck i spetsen, som vågat sig på konsten av bildberättande och inte låtit framgångarna inom musikvideo- och reklamfilmsindustrin vänta.

Så var det dags för just Åkerlund som gjort sig (ö)känd för sina hetsiga videos med ett innehåll av en extrem natur, att ta klivet över till spelfilmens värld. Tematiskt står han dock kvar i välkända vatten.

I ”Spun” följer vi Ross, en ung man som gärna lockas av diverse lättsinnigheter. Metamfetamin är hans stora drivkraft i livet. En dag kommer han i kontakt med The Cook, en äldre man som är fast positionerad vid provrören i sitt motellrum, där han framställer just det livselixir som Ross är fäst vid. Så får vi följa Ross under ett antal sömnlösa dygn under ett konstant rus, då han får agera chaufför åt denne kemiske kock.

Strippklubbar, porrhak, knarkarkvartar, strippor, pundare; med andra ord vardagsmat i Åkerlunds värld matas vi med här också. Och ett snyggt berättarspråk.

Bilderna matas på i ett rappt tempo och pendlar hemskt gärna mellan normal hastighet och turbofart. Animerade inslag sticker in med jämna mellanrum och man klipper frekvent och nervigt för att förmedla knarkrusets effekter för oss i publiken. Snyggt!
Regissören hymlar knappast att han tagit många grepp från giganten i denna genre, ”Requiem for a Dream”. Ja, vissa har han skamlöst snott rakt av helt utan ändringar.

Men det är just det som gjorde Aronofskys film till ett mästerverk som är Åkerlunds största problem: ”Spun” saknar helt empati för sina karaktärer och handlingen är extremt perifer. Karaktärerna agerar marionetter i regissörens freak show och de är underhållande att se på. Men vem bryr sig om dem när cirkusen har stängt?

Det hela blir en excess i bildberättande: en av Åkerlunds videos, men i 90-minutersformat – skitsnyggt, coolt, men ack så innehållslöst.

Jag hade hellre sett att Åkerlund hade debuterat med något som inte var ”Smack My Bitch Up”-videon Redux, utan hade vågat sig på nytt, okänt vatten för att se hur långt ut han kunnat segla.

Men jag är glad över att det finns en svensk som förstår att film är mer än att bara ställa upp en kamera framför två dramatenskådespelare och det kommer att bli spännande att se vad han kan hitta på härnäst. För han är för tillfället det mest intressanta svenska inom filmindustrin – om än verksam utomlands.

Nikita Averin Kronlund