Recension - Blu-ray/DVD

Innekatten Gustaf lever ett gott liv. Hans husse Jon skämmer bort honom med mat och bekvämligheter, och så har han ju hunden Ådi att bossa omkring bäst han vill. Det faktum att han en gång övergavs av sin pappa i en gränd en regnig natt är inget han längre tänker på. Åtminstone inte tills den dag pappan återvänder…

Fast i en liten knipa behöver han sin sons hjälp att stjäla en inte helt oansenlig mängd mjölk från ett mejeri, ett uppdrag som inte kommer att vara helt ofarligt.

Katten Gustaf, eller Garfield som han heter i original, gjorde sin debut i serieform redan 1976 och fick en egen serietidning i Sverige 1984. Sin filmdebut gjorde han i tecknad form 1982, och i flertalet serier därefter var det Lorenzo Music som gav Gustaf sin så välbekanta, sarkastiska och lite trötta röst. Music var Gustafs röst fram till sin död 2001. Mellan 2009 och 2016 var det röstikonen Frank Welker (Scooby-Doo, Megatron) som tog över, borträknat de två långfilmer som såg Bill Murray i rollen. Lite roligt att han tog över en Lorenzo Music-roll, då Music gjorde rösten till Dr Venkman i “The Real Ghostbusters”.

Men när det nu skulle bli film igen blev Welker inte ens tillfrågad. Istället gick rollen till Chris Pratt, som garanterat är ett större dragplåster på affischerna. Innan jag startade filmen ställde jag mig lite frågande till den castingen, då Pratts stil inte kändes helt självklar för denna roll.

Jag hade rätt.

I “The Garfield Movie” är inte Gustaf längre lika trött, dryg och sarkastisk som tidigare, utan är nu mer pigg och käck, precis som Chris Pratt alltid är. Dessutom är Gustaf betydligt mer aktiv än vad som är brukligt och även om jag stundtals uppskattar filmens äventyr så kan jag inte låta bli att tänka att det “inte är min Gustaf”. Jag skulle kunna dra paralleller med “A Good Day to Die Hard”, som antagligen hade tagits emot mycket bättre om den hade haft en annan titel och Bruce Willis spelat en annan rollfigur. “The Garfield Movie” hade funkat bättre med en annan katt, för även om katten framför oss ser ut som Gustaf, så varken låter den eller beter den sig som Gustaf.

Slarvigt, och synd.

Fredrik Liljegren, chefredaktör