Recension - Blu-ray/DVD

Det här att skriva recensioner är en konstig grej. Ibland rinner orden ur en hur enkelt som helst och du har en massiv recension färdig på tio minuter. Ibland får du traggla ett par dagar för att få ihop en futtig halvsida. Och ibland, som i det här fallet med “Twisters”, tar det flera veckor av upprepat skrivande och raderande innan man över huvud taget får ihop någonting som man ens kan tänka sig att låta andra läsa.

Jan de Bonts “Twister” från 1996 har haft en stor plats i mitt liv. Jag såg den på bio och blev helt betagen av både det visuella spektaklet, men också mänskligheten i den. Det var en historia om människor i första hand, och taskigt väder i andra. Dessutom med en strålande cast, med den alltid fantastiske Bill Paxton i den manliga huvudrollen och stabila Helen Hunt i den kvinnliga. För att inte tala om Philip Seymour Hoffman i en liten, men oförglömlig roll som stormjägaren Dusty. “Fooooood” är en replik som alltid återkommer i mitt hushåll, komplett med korrekta handrörelser.

När den släpptes på VHS var det en av de första filmerna jag såg med fejkat surroundljud hemma, om och om igen. Den 25 mars 1997 blev “Twister” den första spelfilmen som släpptes på DVD. Jag köpte DVDn, och kunde nu njuta av filmen hemma med äkta surroundljud och blev ännu en gång imponerad av denna fantastiska upplevelse. Sedan dess har jag uppgraderat till bluray och, ni gissade det, varit helt uppslukad av filmen.

När det meddelades att en ny film skulle komma kände jag mig splittrad. En del av mig såg fram emot vad dagens teknik skulle kunna åstadkomma när det gällde de visuella effekterna, men en annan del undrade hur man någonsin skulle kunna ersätta de alldeles för tidigt bortgångna Paxton och Hoffman.

Nu har jag då sett “Twisters” och glädjande nog var det inte en nyinspelning av samma historia, och inte heller en uppföljare som kräver att man sett originalet eller lutar sig för mycket på dess lagrar. Förutom en liten trevlig referens i början så står den helt och hållet på egna ben, och gör det dessutom riktigt stadigt.

Kate Cooper är en ung stormjägare med storslagna idéer om att kunna bryta ner en storm inifrån. Men under ett olycksaligt experiment tar stormen överhanden och hon förlorar flera av sina vänner. Hon lämnar både stormjagandet och Oklahoma bakom sig för att ta upp en ny karriär hos NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration) i New York. Men när en av de andra överlevande från det gamla gänget kontaktar henne och ber henne komma tillbaka för att blåsa nytt liv i stormjagandet, nu med betydligt större resurser och bättre utrustning tackar hon aningen motvilligt ja. Hon möter också ett konkurrerande gäng stormjägare, vars hela cowboyattityd och likes-jakt på YouTube provocerar henne. Men allt eftersom tiden går inser hon att deras ledare, Tyler Owens, kanske inte är så dum trots allt. Kanske de riktiga skurkarna finns i de egna leden…

I huvudrollerna ser vi Daisy Edgar-Jones (“Där kräftorna sjunger”) och Glen Powell (“Top Gun: Maverick”). De har fin kemi, och ger liv åt sina karaktärer även om de är aningen platt skrivna.

Effekterna är naturligtvis fantastiska, och wow-faktorn är enorm. Men den stora frågan kvarstår: hur står den sig mot originalet?

För min del är svaret enkelt. Givetvis är originalet bättre. Men! Den här filmen kommer verkligen inte långt efter. Där “Twister” för mig är en solklar femma ligger “Twisters” hack i häl på en stark fyra. Och det hade jag verkligen inte väntat mig.

Fredrik Liljegren, chefredaktör