Recension - Blu-ray/DVD

Året är 2050. Mickey Barnes och hans kompis Timo har hamnat i trubbel efter att ha lånat pengar av en ökänd lånehaj till ett projekt som gick i stöpet. De har inga pengar att betala tillbaka, och vet att de ligger riktigt risigt till. För att försöka komma undan med livhanken i behåll anmäler de sig till en resa för att kolonisera planeten Niflheim. Mickey läser inte igenom kontraktet ordentligt utan skriver bara på utan förbehåll, och anmäler sig därmed också till att bli en “utbytbar”. I korthet går det ut på att det stora bolaget kan ladda ner ditt minne och genetiska struktur. De kan sedan utföra vilka experiment som helst på dig, och när du dör skapar de bara en ny version av dig, med alla minnen intakta (inklusive dina minnen från tidigare dödsfall) så fort din förra kropp förstörts.

Detta pågår under en lång tid, och när vi får träffa Mickey 17 som han så fantasifullt kallas, är han ute på ännu ett farligt uppdrag. En fallolycka sker och Mickey skadas. Timo, som är med på uppdraget, inser att Mickey sannolikt inte kommer att klara sig och eftersom de ändå bara bygger en ny är det ingen idé att lägga för mycket energi på att rädda den befintliga versionen. Därför tar han beslutet att låta Mickey ligga kvar och bege sig tillbaka till rymdskeppet där han meddelar att det är dags för en Mickey 18 att skapas.

Men Mickey 17 klarar sig mot alla odds, och nu har vi en situation där det finns två samtidiga Mickeys, med samma minnen och erfarenheter. En situation som absolut inte fick uppstå.

“Mickey 17” bygger på romanen “Mickey7”. Jag har inte läst den, men av titeln att döma är filmatiseringen inte 100% trogen förlagan. Det är en snygg scifi-rulle med ett schysst koncept, men som liksom så många andra filmer i genren tar sig själv på lite för stort allvar och drar ut på speltiden. Nuvarande 137 minuter borde ha kunnat kapas ner till strax under två timmar för att tighta upp det hela. Som det är nu draggar det stundtals och jag kan inte låta bli att bli lite uttråkad.

I huvudrollen/rollerna som Mickey ser vi Robert Pattinson som ännu en gång levererar på hög nivå. Kompisen Timo spelas av Steven Yeun (“Walking Dead” mm.) och även han gör det som förväntas av honom. Den största behållningen står ändå två andra karaktärer för. Ledaren för expeditionen, en skandalomsusad politiker vid namn Kenneth Marshall, och hans fru Ylfa är med i hela filmen och försöker med alla medel hålla hela expeditionen vid gott mod samtidigt som de slänger ur sig floskler hit och dit i sann politikeranda. De två spelas av Mark Ruffalo och Toni Collette som måste ha haft hur roligt som helst under inspelningen. De äger varenda scen de är med i och spelar över exakt så mycket som behövs. För min del är det också de som räddar betygstrean i slutändan.

Fredrik Liljegren, chefredaktör