Recension - Blu-ray/DVD

Tre-fyra skratt ungefär. Plus ett antal leenden och några ”Aha”-nickningar till familjära ansikten och detaljer.

Mer än så fick jag inte ut av ”Not another teen movie”.

Det är synd. Jag blev lika besviken över de båda ”Scary movie”-filmerna som inte heller lyckades göra bra parodi på en annan klichéfylld genre. ”Not another teen movie” ger sig på ungdomsfilmens många schabloner och berättar historien om Jake, skolans populäre idrottsfåne. Hans flickvän Priscilla aka ”Den bitchiga cheerleadern” har precis dumpat honom för en outsider med en förkärlek till videokameror och dansande plastpåsar. Jake måste snabbt skaffa sig en ny flickvän och hans kompisar lyckas förvandla detta till en vadslagning – Jake ska göra en mycket impopulär kvinnlig skolkamrat till balens drottning. När den glasögonbeklädda Janey Briggs blir utvald tycker han sig ha en omöjlig uppgift framför sig. Eller kommer han lära sig en läxa, förändra sin syn på Janey och i henne hitta den sanna kärleken? Efter att hon tagit av sig glasögonen och satt på sig en åtsittande klänning med urringning alltså.

Tänk att det krävdes fem manusförfattare för att skriva denna sörjan. FEM stycken. Nu kan man verkligen förstå ordspråket ”Ju fler kockar, desto sämre soppa”. Manusförfattarna har givetvis lyckats att blanda så många detaljer och scener från tidigare inspelade ungdomsfilmer som möjligt så att alla ska platsa i en och samma historia. Men de har inte ansträngt sig för att göra lånegodset roligt. De igenkända scenerna finns ofta där just bara för att få in så många titlar som möjligt på listan över parodierade filmer.

En parodi för 2000-talets tonåringar vore väl inte komplett utan sex- och toaletthumor, så visst finns här dildos, bajssprutande toaletter, och elaka skämt mot de som är udda. Gäsp.

Nu avskydde jag som sagt ”Scary Movie”-filmerna, så om du gillade dem finns det väl ändå en chans att du tycker om ”Not another teen movie” något sånär. Själv tycker jag det här är ren dynga, med ett värdelöst manus som spottar ut förutsägbara, pinsamma skämt, det ena tristare än det andra. Deon Richmonds rollfigur, den obligatoriska färgade killen, är faktiskt rätt lustig och driver med det faktum att ungdomsgenren mestadels är bländande vit. Och slowmotion-entréerna från Lacey Chabert, uppklädd som en kollega från ”Ensamma hemma” är helt okej, likaså ”Road Trip”-skämtet.

Det är inte så konstigt att några av de hundratals skämt som levereras faktiskt lyckas underhålla, men de är så få jämfört med dem som misslyckas. Att se Molly Ringwald och Paul Gleason göra cameoroller var ett trevligt avbrott från filmens tristess, plus det faktum att John Hughes ”Födelsedagen” inte glömdes bort.

Och så slapp vi ”Matrix/Charlie’s änglar”-fighterna som tidigare varit populära att skoja med. Alltid nåt.

Jörgen Hansson