Recension - Blu-ray/DVD

Nu är Stålmannen tillbaka! Ja, jag är en gammal stöt som fortfarande kallar Superman för sitt svenska namn Stålmannen, även om jag inte har något problem med att använda de mer internationella namnen för Wonder Woman, Green Lantern eller Batman. Inkonsekvent som satan, men jag växte upp med Christopher Reeves filmer och köpte regelbundet Stålmannen-tidningen i den lokala kiosken. Det är som det är bara.

Inför James Gunns reboot av franchisen och hela DC-filmuniversat har jag försökt hålla förväntningarna på en lagom nivå. Jag älskade vad Gunn gjorde med “Guardians of the Galaxy”, gillade hans variant av “Suicide Squad” och diggade första säsongen av “Peacemaker” stenhårt. För att inte tala om hans tidigare filmer, som t ex “Slither” som är en härlig liten godbit.

Men med så mycket skit som hans “Superman” fått från alla håll, både före och efter premiären, är det kanske inte konstigt att man blir lite orolig. Sågningarna som kom FÖRE premiären var lätta att ignorera, men när de fortsatte komma även efteråt blev jag lite mer vaksam. Jag hoppades ju in i det sista att detta skulle bli en bra film, det är ju ändå min superhjältefavorit från barndomen, en som har hängt med under alla år i olika skepnader. Klart man vill att det ska bli bra då. Lyckligtvis oroade jag mig i onödan.

“Superman” är en härlig, lättsam popcornrulle vars huvudsakliga syfte är att roa publiken, och där tycker jag att Gunn och hans kumpaner har lyckats. David Corenswet är charmig i huvudrollen, och hans version av karaktären har inga problem med att visa sina svagheter, att visa sin mänsklighet. Många klagomål på filmen verkar gå ut på att den här Stålmannen är en tönt, medan versionen vi fick från Zack Snyder och Henry Cavill var en mycket bättre hjälte, den riktige Stålmannen. Jag uppskattade Cavills tolkning av rollen, men den kändes just som en alternativ tolkning. Gunn och Corenswet för oss tillbaka till den glättiga, charmiga boyscout-versionen från förr vilket jag uppskattar. Ingen sågning av Cavills version, jag tycker det finns plats för båda.

Nicholas Hoult gör en härligt svinig Lex Luthor, och Rachel Brosnahans Lois Lane har en härlig kemi med vår trikåklädde huvudperson. Sedan måste jag ju givetvis rosa både Nathan Fillions Guy Gardner och Krypto som vi äntligen får se i spelfilmsversion.

Film ska underhålla, och där lyckas “Superman” alldeles ypperligt i mitt tycke. Det låter som en klyscha, men jag blev verkligen som ett barn på nytt hemma i soffan. Härligt! 

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner