Recension - Blu-ray/DVD

Rockbandet Spinal Tap har inte haft ett gig på femton år och har gått skilda vägar. Gitarristen NIgel Tufnel har en “Ost och Gitarr”-butik, medan basisten Derek Smalls driver ett lim- och klistermuseum. Sångaren David St. Hubbins håller fortfarande på med musik (typ) men har inte pratat med Nigel sedan bandet splittrades och det är uppenbart att det finns agg mellan dem. När deras gamle manager Ian Hope avlider ärver hans dotter Faith kontraktet mellan honom och Spinal Tap. Det visar sig att enligt kontraktet är bandet fortfarande skyldiga att göra en sista spelning tillsammans. Det, kombinerat med ett nyväckt intresse för bandet då countrystjärnorna Garth Brooks och Trisha Yearwood blivit virala med ett klipp där de framför Taps stora hit “Big Bottom”, får henne att försöka återförena bandet för en allra sista, grandios spelning. Regissören Marty DiBergi, som gjorde den första dokumentären om bandet fyrtio år tidigare, är tillbaka för att fånga även denna reunion på film.

Trion återförenas, om än lite trögt, och börjar repa sina gamla låtar. De försöker hitta en ny trummis, vilket inte är det enklaste med tanke på den förbannelse som verkar vila över bandets trummisar. Men de lyckas trots allt, och snart är det dags för den stora kvällen. Är de redo? Är världen redo?

Jag formligen älskar “This is Spinal Tap”, det är en fantastisk mockumentär med så mycket humor och improvisation, allt framfört av riktiga proffs framför och bakom kameran. Att kalla den för en kultfilm är en underdrift utan dess like. Få filmer har satt sådan prägel på popkultur.

Så när det ska komma en uppföljare, fyrtio år efter originalet, så blir man lite nervös. Visst, det är samma regissör som tidigare (nyligen bortgångne Rob Reiner) och bandet spelas fortfarande av Michael McKean, Christopher Guest och Harry Shearer. Men kan man skapa samma magi två gånger? Jo, nästan iaf. För det här är riktigt bra. Visst, det krävs att man har sett den första filmen, och vissa saker kan kännas lite väl upprepande, men bara att se dessa tre nu till åren komna herrar på scenen i dessa praktfulla peruker, framförandes sina största hits (vi får höra MASSOR av gamla goa Tap-låtar!) är en fröjd.

Vi bjuds också på en hel del cameos, både av karaktärer från den första filmen men också från musikvärlden (där Spinal Tap är ikoner).

På Tellusfilm använder vi oss av en femgradig skala, där den första filmen är en solklar femma (egentligen en elva - ni som vet, vet). Uppföljaren når inte hela vägen, men det blir ändå en för mig väldigt stark trea.

Hade mer Bobbi Flekman kunnat höja betyget? Ingen vet.

Fredrik Liljegren, chefredaktör