Recension - Bio

Tredje besöket på djungelmånen Pandora är helt i linje med de föregående delarna. Fortfarande mäktig sciencefiction som poängterar människans destruktiva dumhet och hyllar naturens skönhet. Över tre timmar med fullt ös som är över på ett kick, vilket måste ses som en komplimang. 

Mästaren James Camerons långfilmer är ofta kända för sina starka kvinnoroller. "Avatar: Fire and Ash" är inget undantag. Vi har den tuffa bågskytten Neytiri (Zoe Saldana) som sörjer sin son som gick bort i föregående film. Vi har höggravida Ronal (Kate Winslet) som inte bangar för ännu en makalös fajt vid vattenbrynet. Vi har nykomlingen Varang (Oona Chaplin) som farlig eldgudinna som allierar sig med den ständige skurken Quaritch (Stephen Lang). Ensemblen är väldigt stark och man engagerar sig återigen i Sully-klanen. 

Na'vi-hybriden och före detta marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) är alltså inte den enda rollfiguren som står i fokus. Mycket kretsar denna gång kring den adopterade människograbben Spider (Jack Champion) som hamnar i en skarp situation när andliga tonårs-Na'vi-tjejen Kiris (Sigourney Weaver) krafter eskalerar. Allt medan Lo'ak (Britain Dalton) hittar sin egen väg som pojken som snackar med rymdvalar. 

Denna gång består nyheterna av eldfolket, luftskeppen och ett lite längre besök i militärens högteknologiska stad, där en marinbiolog med samvete kommer väl till pass. Estetiken i vissa designer för tankarna till mästerverket "Aliens". Cameron skapar assnygga 3D-scener och spelar i en egen division, då han får till både avancerade effekter och fin karaktärsutveckling. 

Grundstoryn är däremot nästan densamma som i ettan och tvåan, så en eventuell "Avatar 4" hade mått bra av en radikalt ny infallsvinkel och kanske ett miljöombyte av något slag. Annars finns det inget att klaga på, även om jag blev aningen mer berörd av "The Way of Water". "Fire and Ash" är likväl en käftsmäll i genren och en måste-se-rulle på bio. Det är alldeles självklart. 

Johan Karlsson