Recension - Blu-ray/DVD

I “Michael” berättas om hur Michael Jackson slog igenom med sina bröder i “The Jackson Five” när han själv bara var en tvärhand hög. Vi får se hur bröderna styrdes med stark hand av pappan som också agerade manager. Vi får se hur Michael växte upp och skapade en solokarriär med plattor som “Off the Wall” och “Thriller”, hur han mer eller mindre lurades tillbaka till ännu en turné med bröderna för plattan “Victory” och hur han där öppet meddelade att det var sista gången han skulle uppträda med dem.

Vi får se hur han skaffar schimpansen Bubbles, hur hans hår fattar eld under inspelningen av en Pepsireklam, hur han börjar med de otaliga kosmetiska operationerna. Filmen tar bekvämt nog slut i början av “Bad”-eran, dvs ett par år innan de mindre smickrande anklagelserna började ta form.

Låter jag ointresserad? Jo, det stämmer nog. Jag var ju trots allt med när det mesta av detta hände. Även om jag aldrig var ett stort fan (jag köpte “Thriller” på vinyl när den släpptes, men det gjorde ju alla) så var det mer eller mindre omöjligt att inte ta till sig all information som fanns i media redan då, före internet. Filmen bjöd liksom inte på några som helst överraskningar, utan jag kunde mest sitta där och nicka, mumla lite om “det där kommer jag ihåg”, och så vidare.

Däremot var det väldigt intressant att se min dotter sitta bredvid mig under filmens gång. Hon har relativt nyligen upptäckt Jacksons musik och hade redan sett filmen på bio två gånger och var väldigt fascinerad. Mer än en gång uttryckte hon sin avundsjuka på att jag fick uppleva allt detta “live”, att jag visste allt detta redan. Kanske är det så att filmen fungerar bättre för de yngre fansen, som en recap av vad som hände innan de själva fanns?

För min del blir det lite av en mixed bag. Filmen är väldigt snyggt gjord men känns extremt tillrättalagd. Vissa syskon har försvunnit helt (hallå, Janet?) och andra saker har gjorts om för det “kreativa skapandet”. Jaafar Jackson, son till Jermaine och brorson till Michael, spelar huvudrollen och är i vissa scener otäckt likt sin farbror, inte enbart tack vare cgi. På gränsen till incestuöst skulle jag vilja påstå. Absolut bäst är utan tvekan Colman Domingo som spelar pappa Joseph. Först såg jag inte att det var han under all makeup, men så fort han öppnade munnen kände jag igen den magnifika rösten. Han får här agera ut ordentligt och vara ett riktigt as, och han gör det med bravur.

Trots det kan det inte bli mer än en tvåa från mig. Det utlovas en uppföljare, och då är jag förstås nyfiken hur, eller snarare om, de kommer att tackla de lite mer osundare sidorna av hans liv.

Fredrik Liljegren, chefredaktör