Recension - Blu-ray/DVD

Oj oj oj. Det här måste vara årets mest spektakulära filmhändelse. Här har man pumpat in saftiga 100 miljoner dollar (ja, ni läste rätt) i en film som legat på hyllan i nästan två år och bara drog in katastrofala 4 miljoner i USA. Årets, ja rentav tidernas största ekonomiska fiasko var plötsligt ett faktum och fick floppar som ”Cutthroat Island” och ”The Avengers” se ut som succéer i jämförelse. Sanslöst är bara förnamnet och det är inte svårt att förstå varför.

2087 har man börjat befolka månen och där driver Pluto Nash (Eddie Murphy) den mest populära nattklubben, men allt är inte frid och fröjd. Den hemlige Rex Crater vill ta över hela månen och när Pluto tackar nej till ett bud på nattklubben får han månens gangsters efter sig.
Tunt manus? Japp.

Jag kan inte förstå hur man kan tro att ett manus som saknar driv i historien, originalitet och humor kan bli framgångsrikt. Jag kan inte förstå vart alla pengar tagit vägen. För det här måste vara den dyraste B-filmen som någonsin kommer göras. Filmen ser ut och känns som en lågbudget sci-fi från slutet av 1980-talet/början av 90-talet som skeppades direkt till videomarknaden. Man har i och för sig samlat en drös skickliga aktörer och de krävde säkert en rejäl hacka för att ställa upp i den här produktionen.

Just det blir behållningen för mig. Jag skulle lika gärna kunna såga Pluto Nash till småflisor, men just skådespelarna i birollerna ger filmen ett visst värde och hela retrokänslan som scenografin skapar, får mig att tänka tillbaka på milstolpar i filmhistorien. Filmen är så förbannat B, att det blir charmigt på ett riktigt stört sätt som inte går att sätta ord på. Jag menar, på den här ”supercoola” klubben, spelar man eurodisco som hade sitt bäst före datum redan 1995. Och filmen utspelar sig nästan 100 år senare. Vad ska man säga?

Det enda som avslöjar budgeten är proffsigt gjorda effekter. Jag välkomnar faktumet att man inte bara tillförlitat sig på plastigt tydliga cgi-bilder som de flesta, och då framför allt George Lucas, överdoserar. Här har man använt miniatyrer och andra ”uråldriga” effekter och det gör att effekterna ser realistiska ut.
Det godkända betyget är svagt och jag undrar vem det är som Eddie Murphy står i skuld till, för att ställa upp på de nio skräpfilmer som går mellan de bra filmer han medverkar i. Om inte annat kan det dock vara värt att se filmen om man sett allt annat av värde och vill fördjupa sig i magplask i filmhistorien.

Nikita Averin Kronlund