Recension - Blu-ray/DVD

JAG BLEV BÅDE förvånad och inte förvånad när den här filmen halvfloppade i USA. De senaste decennierna har ju Steven Spielberg och kassasuccéer varit i stort sett synonymt. Men "A.I." är inte en vanlig Spielberg- film, de enda tecknen på att mästerregissören håller i taktpinnen är den höga budgeten, att ett barn har huvudrollen, att det hela är grymt snyggt utfört och att han i vanlig ordning flirtar ganska hårt med publikens känslor eller brist på känslor. Mer hjärta och mage än hjärna och intellekt vill säga. Men annars visar mest filmen dels på att projektet från början skulle ha gjorts av en viss Stanley Kubrick,vars ande har vilat tung över denna science- fiction film, men framförallt kliver Spielberg här fram och visar prov på något nytt, en ny väg som redan Schindler's list, Amistad och Rädda menige Ryan flaggade om. Men i "A.I". har inte bara Spielberg gjort sin bästa film sedan, tja, E.T., utan dessutom skapat 2000- talets första riktiga mästerverk inom genren.

Det är svårt att veta hur mycket Kubrick spelat in i den här filmen, när han dog var manuset inte helt klart, Spielberg tog över efter Kubricks
önskan, vilket för många måste ha tett sig märkligt. Två mer vitt skilda regissörer och människor är det svårt att finna. The all- american boy, den obotlige optimisten, den varma och sentimentale Steven Spielberg vs Den skygge, brittiske och mystiska perfektionisten som hade enorm cred bland recensenter och biobesökare och som på tjugo år gjorde tre (3!)filmer. Men precis lika märkligt och fascinerande som att dessa två
blandades ihop i detta projekt visar sig också filmen vara. Spielberg har ju sagt att han tänkte mycket på Kubrick när han gjorde filmen och visst
känns det ibland som om det lika gärna kunde ha varit Kubrick som regisserat på vissa ställen. Samtidigt är det ju så enkelt att regissören
heter Steven Spielberg och inte Kubrick. Att filmen är för lågmäld för att vara Spielberg, för mörk för att vara Spielberg, för dramatisk och för
eftertänksam för att vara Spielberg och för mycket sorgsen för att vara Spielberg, tror jag faktiskt mer beror på en mer vuxen och utvecklande
herr Spielberg än på Kubricks inverkan.

Filmen utspelas en bit fram i tiden, kommer inte ihåg exakt årtal, och många storstäder har svämmats över när polarisarna smälte. Nya
generationer robotar har kommit fram, "mekas", mekaniska människor, vars främsta syssla är av hushållskaraktär. Det finns även kärleksrobotar, en av dem spelad av Jude Law, som blir Davids följeslagare en bit in i filmen. Men de har inte förmågan att känna, att kunna älska och längta som
David. David (Haley Joel Osment är otroligt bra!) är den första roboten, eller artificiella människan, som görs till barn. Och han är unik då han som första robot inte bara kan älska människor utan också kan drömma. Han hamnar hos en familj vars son ligger väldigt sjuk och hoppet är svagt att han ska klara sig. De "adopterar" David som stormtrivs och som älskar framförallt mamman (Frances O'Connor) mer och mer för varje dag. Men så händer det; sonen vaknar upp och en dag sker det fruktansvärda. David ses som ett hot mot familjen och överges i skogen med hans mekaniska nalle som enda sällskap. Eftersom robotar utgör ett hot mot människor i den
bemärkelsen att många tror de kommer att ersätta människan, finns det grupper som letar upp dessa "mekas" och tar med i en typ av framtida
cirkusarenor där de skjuts på, sprängs eller på annat sätt förstörs till den jublande massans glädje. David och Kärleksroboten (Law) lyckas fly och nu börjar Davids sökande efter den blå fe som hans mamma läst om för honom i boken om Pinocchio. För David tror att om han blir en riktig pojke så kommer hans mamma ta tillbaka honom och han blir åter älskad och kan älska
tillbaka. Så därför måste han finna den blå fen till varje pris och däri ligger mycket av filmens fantastiska känsla av naivitet, hopp, förtvivlan,
tron på kärlek och sagans förtrollande makt.


"A.I." är som en blandning av sagan om Pinocchio och Blade runner. Kan mycket väl tänka mig att Pinocchio- temat är något som Spielberg själv
vävt in och det blir oerhört starkt och fascinerande. I många scener kommenterar också regissören sig själv och sina filmer, det finns ett slags skepp som påminner om rymdskeppet i "E.T.", även andra scener ekar av "E.T." och inte minst "Närkontakt av tredje graden". "Blade Runner" tänkte jag mycket på för att i "A.I." finns det en känsla, en atmosfär och en
scenografi som faktiskt får en att dra paralleller till Ridley Scotts stilbildande klassiker. "A.I." är något av det vackraste, mest sorgsna och mest stämningsfulla jag beskådat sedan just Blade runner, som fortfarande
är oslagbar, men som här får sig en match. Finalen är kontroversiell och när jag såg den på pressvisningen var det många som suckade och nästan skrek ut sin förtvivlan, som att "nej, det var ju så bra och så kommer detta!". Det är alltså någon form av epilog som jag tror många kommer ogilla, själv blev jag helt lyrisk och fick snudd på religösa vibbar. Det
var helt enkelt ett majestätiskt slut i mitt tycke och hade den slutat som man kanske först trodde den skulle göra, då hade jag nog tyckt sämre om den eller känt mig väldigt nedstämd. Nu är ju som sagt "A.I." en ganska mörk
saga, en vacker, skrämmande och sorgsen film, men som den slutar blir det
en hyllning till livet och kärleken och en av de vackraste filmer som gjorts. Någonsin. Cred Spielberg. Cred.

Göran Skoglund