Recension - Blu-ray/DVD

Det slog mig nyss.
Todd Solondz är en fånig och fruktansvärt överskattad regissör.

Trots den rätt så pubertalt fåniga "Welcome to the dollhouse" och den överbisarra och ibland rent utav löjliga "Happiness" så hade jag förhoppningar på "Storytelling".

En film som är uppdelad i två delar; fiktion och verklighet. En film som dessutom har både Selma Blair och John Goodman med på rollistan.
Det är klart att man skapar sig ett intresse för den då. Iallafall jag...

Men problem uppstår; Solondz verkar återigen inte veta ut eller in.

Fiktiondelen, som handlar om unga Vi (Blair) som är intresserad av sin lärare, låter sig ha sexuellt umgämge med honom, anser ha blivit våldtagen och skriver en bok till skrivkursen om det, är så ihopstressad och fånig så man tror knappt att det är sant. Efter 27 minuter är den dessutom slut och ena halvan av filmen är över.

Verklighetsdelen handlar om Scooby. En slacker som inte orkar med skolan och som drömmer om att göra TV-karriär.
Vi möter också Toby som är en avdankad skådespelare som ska göra en dokumentär om dagens ungdom i skolan och anser att Scooby är rätt man för rollen.
John Goodman lyser som Scoobys kontrollerade far, men hela denna historia är så fullkomligt könlös och intetsägande. Dessutom väver Solondz in två fåniga bihistorier om mellanbroderns fotbollshändelse och den yngsta broderns intresse för hypnos.

Vad tror Solondz att han pysslar med?
Vad vill han säga?

Vet ni vad jag tror?
Jag tror inte att han har ett skit att säga, han är bara så pass inkompetent att han måste använda sig av provocerande idéer som framförs av fåniga karaktärer (dock ofta gestaltade av kompetenta skådespelare) för att få uppmärksamhet. Sådant håller inte för fem öre i långfilmsformat.

Låt någon annan ta hans plats nu.

Gustaf Molin