Recension - Blu-ray/DVD

Jag minns med välbehag tiderna då varje ny film med fd anabola-tuggande muskelpaketet Arnold Schwarzenegger var filmårets höjdpunkt. ’Total Recall’, ’Terminator’-filmerna och inte minst ’Predator’ är i min mening samtliga moderna actionklassiker med actionfilmernas okrönte konung i huvudrollerna. Men efter Camerons ’Terminator 2’ hände något. ’True Lies’ var inte dålig men efter ’Klappjakten’, ’Last Action Hero’, ’Junior’ och ’Batman & Robin’ stod den österrikiske jätten inte att känna igen. Plötsligt var Schwarzenegger överallt och inte olikt DeNiro i dessa dagar så devalverades hans värde kraftigt och en ’Arnold-rulle’ var knappast något speciellt. Efter ganska mediokra ’End of Days’ som 1999 tyckte jag mig dock känna igen lite av den gamle Arnold som jag växte upp med och även i ’Sjätte Dagen’ och ’Eraser’ kändes det som om den nu 54-årige Schwarzenegger kanske skulle kunna återta den vakanta actiontronen om han erbjöds en bra actionroll. Det var därför med vissa förhoppningar som jag slog mig ner för att se Schwarzeneggers senaste actiondänga – ’Colleteral Damage’.

I ’Colleteral Damage’, vars premiär fick skjutas upp på grund av 11:e september, spelar Schwarzenegger brandmannen Gordon Brewer. Plösligt en dag blir hans fru och barn oskyldiga offer för en internationell terrorist som kallas ’The Wolf’. På grund av en snårig byråkrati ’tvingas’ Schwarzenegger inte helt oväntat att ta lagen i egna händer för att hämnas sin familj. Spåren tar till en början Schwarzenegger till Colombias djungler...

Detta är i stort hela filmens handling – ett klassiskt upplägg som fortfarande verkar vara gångbart. Som väntat bjuds vi på stundtals bra action, typiska ’Arnold- oneliners’, brutalt våld samt en liten kärlekshistoria allt medan Arnold spränger sönder, skjuter och jagar terrorister.

Så vad blir omdömet då? Colleteral Damage är absolut inte någon av Schwarzeneggers bästa men fungerar bra som popcornrulle om du är för trött för att tänka. Filmen måste helt enkelt ses för vad den är – silverdukens motsvarighet till kiosklitteraturen. Trots familjens död i början finns exempelvis nästintill inget djup som berör - sorgen bearbetas på några minuter. Arnold spelar som vanligt kantigt men det var väl ingen som räknade med något annat? Foto och musik känns väldigt mycket standard och manuset har svårt att undvika klyshor – men då hela genren i sig är en stor klyscha är detta inte något som stör. I mindre biroller dyker favoriterna John Turturro och John Leguizamo upp och även om de inte har mycket att arbeta med så muntrar de som vanligt upp tillvaron. Ett annat plus är den, för mig, oanade vändningen i slutet av filmen som faktiskt känns överraskande och fräsch i detta sammanhang. Det är inte ’Sjätte Sinnet’ eller ’De misstänkta’ men ändå…

När jag till sist lämnar biografen har jag trots allt fått hyfsad underhållning i tidstypisk Arnoldstil. Men någon comeback är det tyvärr inte frågan om. Jag hoppas istället på fortsättningen i ’Terminator’-serien – för ännu är Arnold inte tillbaka. Jag vill så gärna höra ett av filmvärldens kanske mest kända citat:’ I’ll be back’ ännu en gång...och när jag hör det hoppas jag att du är just det, Arnold – tillbaka.

Erik Norin