Recension - Blu-ray/DVD

Det måste göras klart först som sist; undertecknad tyckte inte att denna rysare av spanske regissören till Open your eyes som också ligger till grund för Vanilla sky var särskilt ruskig. Och jag har ändå sett en hel del skräckisar i mina dagar. Jag tror helt enkelt nyckeln till detta är vilken typ av filmer inom denna genre som man tilltalas av mest. The Others är en mycket arty rysare, en konstnärlig, intellektuell och i och för sig smart film som nog mest träffar rätt hos människor som går på bio och reagerar med hjärnan istället för hjärtat och maggropen.

Men samtidigt måste det också göras klart att när eftertexterna rullade var jag omtumlad och ganska uppskakad. Vilket de sista ungefär tjugo minuterna ansvarade för. Den "överraskning" eller vändning som uppdagas där drabbade mig med en chockartad verkan. Det var som en kalldusch och hela min upplevelse av filmen fick en ny nyans. Det blev som ringar på vattnet och min syn på filmen blev nästan helt förändrad och jag var direkt efter mycket lyrisk. Men efter en viss rannsakan då jag kände mig tvungen att konstatera för mig själv huruvida jag blev rädd eller inte, om jag hade sett en rysare som likt The Shining skulle komma att leva i mig för evigt, så blev svaret, nej, detta är inte en stor rysare. Inte stor i meningen att den skrämmer skiten ur en helt enkelt.

För att återgå till vad man tilltalas av och inte av, så ligger The Others närmare klassiska rysare från 1940- talet i stil med Rebecca. Men framförallt har den ett släktskap med den brittiska mysrysaren De oskyldiga med Deborah Kerr från 1961. Och hur mycket jag än uppskattar och tycker om dessa gamla klassiker så skrämmer de inte mig som t ex The Shining eller Exorcisten gör.

Jag kan höra hur läsare genast tänker att, den där Göran han är ju hjärntvättad av amerikanska högljudda och effektspäckade skräckisar där devisen Störst Är Mest gäller (nu passar ju varken The Shining eller Exorcisten in på det epitetet…). Muskulösa rullar där tystnaden inte direkt har någon huvudroll, vilket ju är fallet i The Others. Och visst, det är möjligt att så är fallet, att jag är amerikaniserad bortom all hjälp, men samtidigt, hur mycket jag än verkligen vill, så når aldrig skräcken och rysningarna fram till mig. Den där känslan i magen eller den där ståpälsen som jag fortfarande får när jag ser om The Shining uppstår inte. Jo, ibland och inte minst mot slutet som, otvivelaktigt, är "apläskigt" för att citera Sara i Filmkrönikan.
Och jag har en teori om varför. Distans. Kyla. Långsamhet. Tre ord som jag kan kontra med till andra kritikers lyriska omdömen. Man märker att The Others inte är en amerikansk film, inte ens en engelsk sådan. Det är en spansk/fransk/amerikansk historia där det amerikanska mest består av Kidman och att Tom Cruise står som exekutiv producent. Amenabar har gjort en rysare där tystnaden går som en röd tråd genom hela filmen. Kidmans rollfigur säger i början att tystnaden är något vi värdesätter högt i detta hus. Ibland kände jag att om Ingmar Bergman eller kanske Francois Truffaut hade gjort en skräckfilm skulle det kunnat se ut som i The Others.

Visst är det suggestivt berättat och otroligt snyggt med hur regissören använder sig av ljus och mörker. Och det finns hela tiden en krypande känsla av att något är galet med hela den värld som Kidman och hennes två barn befinner sig i. Men någonstans så är det ändå så att för mig framstår The Others som mer genialisk i utförandet än skrämmande som rysare. Jag blev imponerad och tyckte det var en briljant film, men den grep aldrig tag om mitt hjärta och förvandlade det till en isbit.

Handlingen? Jo, andra världskriget är slut och på ön Jersey utanför Storbritannien lever Grace tillsammans med sina barn i ett stort hus. Grace är starkt religös och fungerar både som präst och lärare för sina barn. Graces man har inte återkommit från krigsfronten, men hon vägrar tro att något ont har hänt honom. Så en dag kommer tre nya tjänare och knackar på. De är lite konstiga, men å andra sidan agerar Grace märkligt också. Hon påstår att hennes barn, en pojke och en flicka, har en sjukdom som gör att de inte tål dagsljus så absolut inget ljus får släppas in i huset. När det sedan börjar spöka i huset rasar Graces rationella och religösa värld ihop som ett korthus. Men vilka är det som spökar? Man ser ju aldrig dem…

Sjätte sinnet och aktuella Den osynlige är två filmer man osökt kommer att tänka på i samband med denna film. Och jag vill inte vara den som har med spoilers i en recension även om man nog kan njuta av denna film ändå, speciellt eftersom kritiker (och andra) kan ha en trist ovana att använda sig av spoilers för att verka coola och smarta.

The Others är given om man gillar rysningar och spänning och kanske är den ett mästerverk på ett plan. Men inte på det läskiga planet. Åtminstone inte enligt mig.

Göran Skoglund