Recension - Blu-ray/DVD

“A Dog day Afternoon”, sug på den titeln ett tag!
A dog – day- motherfucking-afternoon, liksom. Det ligger så rätt på tungan på något sätt. Den svenska översättningen går inte heller av för hackor, ”En satans eftermiddag”, det är inte ofta man ens får vara lite ful i munnen när man uttalar en filmtitel. Eller som fodralet säger: Al Pacino får ”en satans eftermiddag”. Det är en bra sammanfattning av filmen som helhet, för det får han verkligen. En sjuhelvetes satans eftermiddag. Till och med.

New York. 70-tal. Grym musik, en olidlig hetta, fräcka kläder, och en allmänt uppkäftig attityd vilar som ett fett lager över hela staden. Krigsveteranerna Sonny och Sal bestämmer sig för att råna en bank för att få löst lite välbehövliga pengar. Detta är dock ett beslut de kommer att få sätta i halsen, då de snart kommer att vara förövarna i ett av nationens mest uppmärksammade kidnappningsdramer.

Redan i filmens inledning så märker man hur handfast regin är. Filmens inledningsmontage visar upp New York i all sin prakt, i ett par läckra drive-by bilder. Sedan så tas man med in i bankkontoret, och även där är varje liten bild väl uttänkt och klipper med minutiös precision över till nästa bild för maximal spänning. Detta är ett utmärkt exempel ur både genren och sin tidsålder. Hela storheten med filmen stavas n-e-r-v. För även som om det på ytan inte händer så mycket i filmen, så sitter man hela tiden som på (nej, inte nålar, om jag skriver det så kommer jag till helvetet!) chipssmulor. En mycket bra stämningsuppbyggnad leder hela tiden filmen vidare, och gör att intrigen aldrig uppstannar eller tar ett extra varv. (trampar vatten, ja)

Inget av detta hade dock fungerat om man inte hade känt någon som helst sympati för filmens kriminella huvudperson. En av farorna att låta en film kretsa kring en bad-guy är ju att han inte kan vara allt för genomrutten, då slutar man ju bry sig. Så tur är väl det att huvudpersonen är fint skildrad och så mänsklig som en människa kan bli. Al Pacino gör sitt livs rollprestation som den bortkomne Sonny. Filmen är inte bara ett explosivt bankrånsdrama, utan ställer sig även emot vissa samhälleliga problem som jag tycker världen lider av även i dessa dagar. Det är sorgligt att se hur Sonny går allt närmare sitt oundvikliga öde, och man liksom sitter där i soffan och lite patetiskt bönar och ber för att han ska lägga av innan han passerar the point of no return, en punkt som han givetvis passerar flera gånger om under filmens gång.

(Och nu kommer den lilla summeringen. De där sista orden som ska få dig att köpa/undvika just den här filmen: ) På det hela taget är ”En satans eftermiddag” en mycket bra, spännande och faktiskt ganska så gripande film. Bankrånsfilmens gyllene ögonblick som alla bör ha tagit del av innan de dör, alltså helst idag, för man kan ju inte kontrollera sitt eget öde. Fast det hör inte hit.

Kim Ekberg