Recension - Blu-ray/DVD

Ett par minuter in i filmen fastnar den ytlige Hal i hissen med självhjälpsgurun Antony Robbins. Robbins, som snabbt upptäcker Hals förkärlek för ytan, försöker få honom att tänka efter och utbrister:

"Would you rather have a woman with half a brain or one breast?"

Hal (tänker så ögonbrynen knycklas ihop): "How is the remaining breast... is it big?"

Lyckligtvis kan Robbins hjälpa den ohjälplige Hal och genom nån sorts hypnos får han honom att se människors inre istället för yttre. Snart träffar han, något oförstående, Rosemary inne på en klädaffärs avdelningen för stora kvinnor. Hon är perfekt tycker han - då han nu ser folks inre blir den 150 kilo tunga, genomsympatiska Rosemary i hans ögon en idealiserad, underskön Gwyneth Paltrow. Men bara i hans ögon...

De två viktigaste ingredienserna i bröderna Farrellys filmer är gapskratt balanserande på kanten mot elakt och ett stort hjärta. Här lutar de för första gången en film mot det sistnämnda för att se om den håller sig uppe. Det saknas dock inte gapskratt men mycket av humorn är riktad mer mot leende & fnitter respons.

En del kritik har riktats mot filmen, som vanligt när Peter & Bobby är på tapeten, men den känns mest missriktad eller som Hal - ytlig. För även om en del skämt om tjocka gränsar till det elaka så finns det alltid en värme i bakgrunden. Även om vi skrattar när Rosemary får en metallstol att kollapsa så får det - något ovanligt i såna här komedier - oss också att känna med henne, känna sympati och tänka efter.

Sympatierna ligger på de märkliga & udda i filmen, vilket alla mer eller mindre är, och kommer kanske klarast fram genom en av brödernas vänner; Rene Kirby. Rene, som också i verkligheten är paralyserad i underkroppen, tar sig istället för på kryckor eller i rullstol fram på alla fyra. I sämre filmmakares händer hade det blivit osmakligt men när bröderna (på fritiden engagerade för mentalt handikappade) tar tag i det blir det snarare en liten hyllning till Rene, som i figuren Walts kläder tar sig fram alldeles utmärkt såväl på dansgolvet som i eftertexternas skidbacke.

Rollerna sitter som Robinson-Björns Macahan hatt. Jason Alexander repriserar sin George från historiens kanske ytligaste serie; "Seinfeld". Jack Black har här fått sin första riktiga huvudroll och spelar något mer nedtonat än i "High Fidelity". Men även om de är bra så är det är Gwyneth Paltrow som äger filmen. Hon alternerar subtilt mellan hjärteslitande och snäll och rolig och ger precis som William Petersen i "C.S.I" en tyngd till sina scener.

På en del sätt fungerar "Min stora kärlek" som Kevin Smith filmer som t.ex "Chasing Amy". De drar in oss i filmen genom seriefigursliknande karaktärer som vi bekvämt kan le eller skratta åt men efter ett tag sliter de - häpp ! - till i rullgardinen och vi kan se ut, se de rörande människorna sig bakom den roliga, skrattretande persiennen. Och i kontrasten därimellan ligger mycket av den effektiva, hjärtliga sympati som ofta känns förvånande okonstlad.

Och där har ni det. Det här är inte bröderna Farrellys roligaste film (Dum & Dummare och den där Mary är en bit bättre). Det är ingen stor film. Mer en snäll bagatell. En stark trea.

Låtvalet är dock rätt oklanderligt. Särskilt i slutsekvensen.

"Love grows (where my Rosemary goes)" med Edison Lighthouse blir - särskilt i sammanhanget - en studsande skiva solsken.

Henrik Edberg